Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
613
"Den orsaken är lätt förklarad,* svarade Bielke. »Hör på: Det svenska folket,
som lefver på berg och i dal, på åker och äng, i skog och på våg, det folk, som trälar,
svettas, älskar, lider och dör utan att lemna något praktfullt äreminne efter sig _ det
göra blott de store — det folket vet och känner att det funnit en vän i hertig Carl och
det är trofast mot honom, såsom det är öfvertygadt om, att han skall blifva trofast mot
folket. — Folket känner hertigen och hertigen känner folket. — Hur ofta har han inte
gästat de låga fjällen och tillsammans med bönderna spisat det hårda barkbrödet. Men
ej nog dermed. Han har beklagat deras fattigdom, utan att uppsätta den. Han har talat
om tålamod och stilla undergifvenhet, from förtröstan och tro på Guds nåd och han har
lofvat dem Guds heliga ord och deras fäderneärfda frihet, som blifvit dem af jesuiter och
papister beröfvad, åter."
”Har hertigen gjort detta?" sade juDgfru Margareta något tviflande.
"Ja, ofta har så skett,” svarade Bielke.
Margareta förde handen till sitt hjerta. Hon visste ej, hvad det var, men det
var så underligt. Hon, som städse hört sin faders dch moders ord om hertigens uselhet,
började mot sin vilja nästan dragas till honom. Fru Kristina såg sin dotters vånda och,’
ifrig att hindra henne fråu att fatta några goda åsigter om hertigen, skyndade hon att säga:
"Helt visst skulle konungen vara lika huld, om folket blott ville hylla honom och
ej blefve förvilladt af hertigen och hans anhangs konster.
"Nej aldrig, fru Kristina!” svarade Bielke med bestämdhet. "Aldrig!"
"Hur vågen I säga så om eder konung, herr Nils?" frågade fru Banér.
Jag vågar det, derför att jag vet, att jag talar sanning. Det har konung Sigis-
mund sjelf bevisat. Har han inte kommit till det folk, som han svurit att skydda, med
vapenmagt och åtföljd af vilda horder krigsfolk? Polske adelsmän och jesuiter äro hans
lifvakt. Och hvarför kommer han med detta hot? Jo, för att bryta sin en gång afgifna
konungaförsäkran, förtrampa friheten, som beseglats med Sture- och Vasablod, beröfva
folket Guds heliga ord och i stället påbjuda messor och helgondyrkan, aflat och alla papis-
mens förbannelser. Han kommer för att i stoftet förtrampa vår ädla stam, hvars frihet
och tro äro våra skönaste välsignelser. — Skulle vi böja oss i neslig träldom? — Nej!
Derför reser sig hela Sveriges folk i dessa ofridsdagar! Man ur huse drager ut med svärd
i hand och ropar: Tillbaka Sigismund! Tillbaka äreförgätne telning af en ädel konunga-
stam! Tillbaka!"
Fru Banér steg upp, då Bielke med öfvertygelsens eld yttrade dessa ord. Han
hade ämnat fortsätta; men hejdade sig och steg upp samt bugade sig djupt och sade med
sirlig hofmannaton:
"Förlåt mig, fru Kristina. Jag borde inte tala på detta sätt i edert hus. Men
tungan öfverraskas ibland af bjertat. Förlåt mig."
"Er ungdom gör, att jag kan förlåta ett sådant språk, som jag beklagar, att jag
fått höra ur eder mun, herr Nils. — Göm eder svada, till dess ni finner villigare öron
att lyssna dertill. — I detta hus kan ni dock inte värfva fosterlandsförrädare.”
"Ni missförstår mig, fru Kristina!” utropade Bielke och sökte att fatta hennes
hand, hvilken hon dock drog tillbaka, sägande:
"Edra ungdomsår hafva till stor del förflutit i detta hus, der ni varit ansedd som
en son och det har varit vår glädje att tänka oss eder bunden med ännu fastare band
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
