Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
619
svar, om riket och hertigen sjelf hade att af konungen vänta någon trygghet eller ej.
Konungen,” skref hertigen, ”hade sig sjelf att skylla, om någon olycka inträfiade. -Att
hertigen ankom så nära under slottet, skedde ej i afsigt att börja någon fiendtlighet,
med mindre än han tvingades dertil], utan endast för att förmå konungen till ett slut-
ligt svar.”
Men konungen svarade inte alls, utan på jesuiten Malaspinas inrådan blefvo herti-
gens utskickade fängslade, hvarjemte han, Malaspina, förklarade, att detta hertigens steg
att rycka fram till slottet, var detsamma som ett tillkännagifvande, att kriget nu på
allvar begynt.
Hertigen väntade emellertid tåligt på sina sändebuds återkomst; men väntade för-
gäfves. I stället för sändebuden kommo polska trupper ur slottsportarne och störtade
öfver den oförberedde hertigen, som dock snart fick sina trupper något så när ordnade
mot detta lömska öfverfall och inom kort rasade striden med oerhörd häftighet utanför
Stegeborgs slottsvallar. Inbördeskrigets bloddränkta fackla spred sitt hemska sken öfver
nejden och jorden uppsög sina sins emellan oense söners blod.
Hertigen med sin här blef kringränd,
Uppe på slottsvallen stod under striden den påflige legaten Malaspina och blickade
ut på slagfältet och ju mera hertigen syntes råka i trångmål, desto mera jublade han.
Han ville gå och gälla för en konungens man och man skulle derför kunnat antaga, att
han jublade Öfver konungens seger för konungens egen skull; men detta v<ff ingalunda
förhållandet. Nej, jesuiten jublade för sin egen skull. «
Malaspina hade påfvens befallning att söka införa den romerska religionen i
Sverige och om han lyckades deruti, så hade han löfte om kardinalshatten. — Då nu
konungen med sina polacker helt och hållet instängde hertigen och hans svenskar, skym-
tade redan kardinalshatten för jesuitens ögon. Konung Sigismund kunde han ju leda, huru
han ville, genom den katolska religionens fanatism. —
Midt under striden blef herr Gustaf Banér lindrigt sårad i ena armen. Konung
Sigismund befalde honom då att draga sig tillbaka till Stegeborg och der öfvertaga befälet
öfver prinsessan Annas lifvakt och garnisonen, samt äfven skydda sin hustru och sin dotter
Margareta, som på trägna böner blifvit medtagna från Kalmar och till Stegeborg, der de
nu voro till prinsessan Annas tröst under dessa fasans timmar, samt äfven till tröst för
fru Siri Gyllenstjerna, hvilkens man äfven var ute med och kämpade mot hertigen.
På konungens befallning begaf sig alltså riksrådet Banér ur striden och skyndade
till Stegeborg.
När han hunnit upp på slottsvallarne, tog han en öfverblick af striden och afsände
ett par stafetter till olika underbefälhafvare med anvisning om, huru kanonerna borde
placeras för att helt och hållet afskära hertigen återtåget.
Malaspina, som stod helt nära, jublade och vände sig nu till Banér sägande i
beklagande ton:
”Ni är sårad, herr riksråd?”
”Helt obetydligt, ers högvördighet,” svarade Banér och fortfor att blicka utåt.
”Är dagen vår, herr riksråd?” frågade legaten.
”Ja, derom är intet tvifvel,” svarade riksrådet.
’Och hertigen?” frågade legaten vidare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
