Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
Derför begärde han som säkerhet Elfsborg och Vadstena eller rikets flotta och artilleri,
eller riksråden, Erik Sparre, Gustaf Banér och Thure Bielke. Det kom ej till något be-
slut och konungen lemnade oförmärkt Stegeborg, hvilket togs i besittning af hertigen.
Konungen drog sig till Linköping och hertigen följde efter, samt skref till konungen och
bad honom ”för frälsarens bittra pina och död, att icke låta arga menniskor öfvertala sig
att företaga något ondt.” Hertigen tog Gud till vittne på, att han inte tänkt eller menat
något annat, än det, som kunde lända till konungeos och fäderneslandets bästa.” — Ko-
nungen ville inte höra på det örat. — Hertigen tågade då efter konungen och upphann
honom innan han hunnit in i Linköping. Vid Stångebro, som bron öfver Stångån kallas,
Der blef en häftig drabbning och otroligt mycket blod ntgöts derstädes. Der var krigs-
lyckan med hertigen, som fått en bra vägvisare i en bonde vid namn Olof, hvilken från
Gumpekulla backe visat hertigen vägen, som han borde taga för att genskjuta konungen.
Olof säges sedan under hela slaget legat dold bakom en sten på nämnda backe och
deraf visan:
Stenen på Gumpekulla backe
Fridde mång’ kula irån Olas nacke.
Konungen blef i grund slagen.
Nu började underhandlingarne åter. Hertigen svor en dyr ed, att riksråden skulle
med sina lif plikta för att de hetsat konungen till strid och att alla jesuiter skulle visas
ui riket. Konungen var på Linköpings slott, hvilket riksrådet Banérs fru iordningstält
för att mottaga hertigen som fånge. Men försynen hade annat beslutat. Det var hertigen
som segrat och här besökte segraren den slagne konuDgen för underhandlingar.
När hertigen, som mottogs med furstlig salut, inträdde till konungen, helsade den
förre sålunda:
”Guds frid, ers majestät! Men död och helvete åt ert gemena följe!”
I sanning en sällsam helsning, eders nåde! Välkommen!” svarade konungen.
’Den slagne böjer sig i stoftet för segraren.”
”Jag kommer ej som segrare, utan som vän, eders majestät,” svarade hertigen.
”Det får spörjas sedan,” genmälde konungen. ’Jag har föreslagit detta möte för
att förklara, att jag är villig att underskrifva edra vilkor.”
”Alla?” frågade hertigen förvånad.
”Ja!” svarade konungen.
”Önskar då ers majestät upprigtig fred och vänskap?” fortsatte hertigen.
”Ja,” svarade Sigismund, ”och denna önskan köper jag med stor förödmjukelse.
”Nej, men med storsinthet,” rättade hertigen. — ”Men,” tillade han, ”för att freden
må blifva varaktig, torde ers majestät gifva riket borgen.”
”Hvad fordrar ni?”
”Intet mer än rätt och billigt; vårt land kan inte hålla gästrum för Polen.”
Jag förstår. Först skall jag blifva ensam för att i grund kunna krossas,” sade
konungen vemodigt. —
”Nej, ers majestät, men–––-— ”
”Men?”
’Jesuiten Malaspina skall genast drifvas ur landet. Allt ogräs skall kastas i ugnen.”
”Jag skall uppoffra honom!” svarade konungen suckande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
