- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
624

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

624
Om ett af riksråden, nämligen om herr Gustaf Banér, eger man en berättelse,
hvilken sammanskrefs af hans egen dotter oeh om hvilken man kan säga, att den ger af
sjelfva verkligheten en dystrare skuggning än dikten vore i stånd att gifva.
Det heter i denna berättelse:
”Samma dag, som domen afkunnadés, flngo ändtligen de lifdömde komma till-
sammans med hustrur oeh barn efter ett oeh ett halft års skiljsmessa. De olyckliga fru-
arna hade med sina barn under de föregående dagarne, medan rättegången varade, vistats
i Linköping, förgäfves bemödande sig att mildra den stränge hertigens vrede. Vid slottets
dörrar, liksom i snödrifvorna på ömse sidor om vägen, när hertigen åkte ut till Kungsbro,
lågö de på knä och sökte med tårar och böner beveka fursten; men förgäfves. Han låt-
sade hvarken se eller höra dem. När nu domen var fäld och herrarnes öde afgjordt, då
öppnades fängelsets portar för fruarna, så att de flngo besöka sina män. Alla voro till-
sammans hela tisdagseftermiddagen och vid qyällsmåltiden. Derunder utkallades herrame
i det yttre rummet, der det blef dem förkunnadt, att de på skärtorsdagen skulle lida döds-
straffet. De sökte, sedan de åter kommit in att för sina anhöriga visa oförändrade miner,
hvilket äfven lyckades dem. — Efter måltiden måste herrarne skiljas åt; men hvar och
en af dem fick behålla hustru oeh barn hos sig. Men tvänne knektar stodo beständigt
inne i rummet för att hindra hvarje rymningsförsöb. Natten mellan tisdagen och onsda-
gen förflöt i lugn; men den senare cretgen, då hertigen talade till ständerna på borggården,
blef så mycket förfärligare. Man hörde nämligen inne i rummet, der herr Gustaf satt
med sin hustru oeh barnen, hvad hertigen sade oeh nu var det ej möjligt att för familjen
dölja, hvad förestod. — Pru Kristina satt förkrossad af smärta i fönstersmygen. Herr
Gustaf sökte väl trösta henne, det bästa han kunde med både egna och skriftens ord.
Men sorgen var så stor oeh plötslig, att den öfverväldigade henne.
Herr Gustaf läste långa stycken ur psaltaren oeh deremellan talade han om
enskilda angelägenheter. Med barnen skämtade han oeh befalde sin väpnare, som han
hade hos sig, att skära käpphästar åt dem, på det att de inte skulle hafva för mycket
ledsamt. Så förgick Onsdagen. Om qvällen, när de sutto till bords, lutade fru Kristina
sitt hufvud mot mannens skuldra oeh uttröttad af ansträngningar och bekymmer och nu
till sist af den stora sorg, som stundade, insomnade hon. Men hon vaknade hastigt oeh
sade då till herr Gustaf, förebrående sig sjelf: ”Min herre må väl säga till mig, som det
står i skriften: Så förmådden I icke vaka med mig denna stunden.” — Under nattens
lopp kom inte en blund i hennes förgråtna ögon. Herr Gustaf bar sitt öde med manligt
lugn och sökte med bön och förmaning trösta henne.
På Torsdagsmorgonen, den sista i herr Gustafs lif, var han sig alldeles lik oeh
befalde, att hans tyg skulle läggas in och lemnade nyckeln till skrinet åt mig. Det syntes
på honom inga andra åthäfvor, än som förr, när han gjorde sig beredd till en resa.
Sedan allt var orduadt, föll han på knä oeh bad. Derefter steg han upp, tog psaltaren
i handen och sade till barnen: ’Kära barn, det är så handladt med mig, att jag intet
arf lemnar eder; men det beder jag: När I hören mitt namn, så skolen I för min skull
aldrig slå ned ögonen; och det arfvet skattar jag högre än all veridens goda. Derefter
skref han sitt namn och dagen i psaltaren och gaf åt mig — Margareta —. Åt min
syster gaf han ett guldhjerta. Derefter tog han från halsen en guldkedja, hvarvid min
mors namn var fästadt och lemnade den åt mig, sägande: Öfverantvarda denna kedja åt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0636.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free