Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Femte berättelsen.
Bondekonungen.
KAP. 1. ‘
Räkneholmen.
ΓΙI
Efter det fasansfulla blodbadet i Lin-
köping, då, bland andra riksrådet Gustaf Ba-
nér måste böja sitt hufvud under bilan, flyt-
tade hans enka till hennes aflidne makes hus
i Stockholm, hvilket var beläget i Storkyrko-
brinken, midt emot den kryddgård, som en
gång tillhörde konung Erik XIV:s rådgifvare,
Göran Persson.
Herr Gustaf hade haft en trogen krigs-
kamrat, hvilken han mycket hållit af, vid namn
Otto Ken. Denne hade varit en tapper kri-
gare och ärlig man; men hade ej hunnit så
högt på rangskalan, som hans vän, riksrådet.
— Huru mycket han var fästad vid den nu
afrättade vännen, fann man, då dennes huf-
vud föll; ty då miste Otto Ren sitt förstånd.
Enkefru Kristina Banér, som alltid hyllat sin mans vänner, hyllade äfven Otto Ren,
och när hon fann att han blifvit en olycklig dåre, förbarmade hon sig öfver honom och
tog honom i sitt hus.
När vi nu inträda i fru Kristinas hem, finna vi derstädes fru Kristina sjelf och
hennes dotter, Anna, hvilka sitta vid ett bord, hvarpå i en kandelaber vaxljus brinna.
De båda fruntimren äro sysselsatta med att sömma. — Vid spiseln och med ryggen vänd
mot dörren sitter den vansinnige Otto Ren, hvilken synes vara sysselsatt med att af papper
förfärdiga en krona och på golfvet går fram och åter på ett nervöst sätt en af hertig Carls
kammarsvenner, den unge Erik Bielke, broder till herr Nils Bielke; hvilken vi minnas från
föregående berättelse och som försonat sig med den Banérska familjen, så att han kort efter
blodbadet i Linköping blef gift med sin barndomsvän, jungfru Margareta Banér.
Alla voro tysta i rummet; men slutligen lyfte fru Kristina sina ögon från arbetet
upp till Erik Bielke och sade till honom:
”Då jag ser dig vandra så der, Erik, så tycker jag mig se min salig man, min
käre Gustaf. — Fram och åter gick han också, när något allvarligt sysselsatte hans tan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
