Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kar. — Ack den dyre och trogne maken ser jag aldrig’åter"”på jorden,” suckade hon·
samt tillade: "jag mins den sista natten i hans fängelse. Gud sig forbarme!”
"Tala ej derom, goda moder," bad jungfru Anna. "Olyckan finnes nog ändock,
utän att man behötver mana den upp ur grafven.”
Du har rätt, mitt barn," svarade fru Kristina. Man bör gömma sin sorg i hjertat
minnet tillhör grafven och hoppet lifvet."
Hon suckade djupt, samt stälde derpå sina ord till Erik Bielke, sägande:
Men du, min käre Erik, hvad har du att tänka på, du ser så allvarsam och
dyster ut?”
”Gör jag?" svarade Erik frågande och stannade förundrad.
"Ja, det gör du,” förklarade fru Banér. "Jag vet mig aldrig förr hafva sett dig
så orolig.*
”Orolig? Jag? Jag förstår intel* stammade Erik.
Du har vandrat här så häftigt och rastlöst fram och åter, alldeles som om du
gått på post framför din hertigs dörrar."
"Har jag? Det vet jag inte sjelf af," svarade Bielke. -
"Jo, det är säkert att du gjort,” försäkrade jungfru Anna. "Du har gått här så
allvarsam och med händerna’på ryggen, samt med blicken rigtad framför dig, liksom du
i föreställningen förföljt en fiende. 8å:här, ja, just så här, har du tagit ut stegen ^lort-
satte hon och steg upp och härmade honom. - "Till en början ville jag nästan skratta
åt denna tapperhet i steg och blick. Men då jag började studera din min och dina an-
letsdrag, din gång och dina rörelser, ville jag nästan gråta, så dyster fann jag dig."
”Min goda Anna!” sade Bielke och lade sin arm kring hennes lif samt tryckte
henne till sitt bröst, hvartill han hade fullkomlig rättighet, emedan fru Kristina förenat de
de ungas händer: Anna Banér skulle blifva fru Bielke ocfrsåledes svägerska med sin
egen syster.
"Ja, släta öfver med hartassen nu,” sade hon. "Jag hoppas att jag har full rätt
att knota, då du på hela aftonen inte haft en enda blick för din Anna.”
"Så bör du inte tala, Anna,” svarade Bielke. ”Jag tänkte–––-jag–––– ”
Han visste ej rätt, hvad han skulle säga oeh tystnade derför, innan han fullbordat
meningen.
"Hvad tänkte du, Erik?” frågade jungfrun och tryckte sig närmare honom. "An-
förtro dig åt din Anna. Kärleken har starka skullror och kärleken bär med nöje
hvarje börda, som den får af kärleken. Försök!” sade hon, då Bielke gjorde en af-
böjande rörelse.
”Ja, det får jag lof att säga,” sade fru Banér. "Du har varit mycket besynnerlig
i afton, Erik. Anna har rätt, sådan, som du varit i afton bör man ej vara hos den äl-
skade. Förklara dig nu för Anna, till dess att jag kommer tillbaka,” tillade hon och lade
sitt arbete från sig, samt lemnade rummet.
Otto Ben hade emellertid varit alldeles frånvarande för hvad som tilldraget sig
kring honom och höll på med att förfärdiga sin krona, samt jollrade under tiden:
”Här öfverst skall ett kors — ett litet kors — det är magten, väldet, enväldet,
som korsa sig^öfver kronan, på det att hin håle ej skall få någon magt — med magten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
