Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
633
Snart är den färdig oeh då: skall jag uppträda och skratta, så att jag gråter åt hela
verlden.”
När fru Banér var borta, sade jungfru Anna mildt och älskligt åt Erik Bielke:
"Nu äro vi allena. Ack, förtro dig åt mig. Berätta hvad som händt. Din oro
är äfven min, din sorg är också min. Allt kan jag bära — blott ej din tystnad."
Min goda Anna,” svarade Bielke och återgäldade hennes ömhetsbetygelser. "Att
älska och älskas: dessa ord förvandla ynglingen till man; och mannen har allvarliga tankar
det är allt.” ’
”Erik,” sade jungfrun. "Din blick är så dyster och din panna mulen. Jag ser
i dina ögon, att ditt hjerta ängslas. Säg mig, säg mig, min älskade, hvilken oro som
plågar dig!”
"Du misstager dig, Anna," svarade Bielke. "Jag är ej orolig. Jag eger iu dig
oeh du är mitt hjertas giädje." s s j g
"Nu narrar du mig. - Ja, jag ser att du narrar mig. Fy! Att vilja narra sin
trolofvade brud, Erik!”
”Goda Anna," sade Bielke, "jaga bort sådana tankar. Misstankar störa alltid
friden i hjertat."
"Erik! Erik!” sade jungfrun mildt, men sorgset. "Ännu för några dagar sedan
glänste ditt öga utaf stolthet och glädje. Ditt hufvud bar du så högt och ridderligt.
Din kind bar helsans färger, din panna var öppen och fri. Men nu! Nu är du blek
och sluten.”
Hon gömde tårögd sitt ansigte vid hans bröst. Bielke förde då henne varsamt
fram till en hög karmstol, der han med mildt våld tvang henne att sätta sig. Sjelf stälde
han sig bakom stolen och stödde sig mot dess karm.
Otto Ren fantiserade under tiden för sig sjelf:
"Har kronan ej juveler, äkta perlor, diamanter, smaragder, topaser, rubiner, —
rubiner, ja, det är ordet! Bara jag sticker hål i ett finger, så rinna genast rubiner
derur. — Det svider väl litet — men så får jag också ett helt perlband, Oeh juveler
sedan! Bara jag tänker på Gustaf Banérs förskräckliga dödsdag, faller juveler ur ögonen
på mig. Och de fästa sig alla vid hvarandra och så vid kronan. Hvad den glänser.
Hi, hi hi!"
Under Rens monolog hade Erik Bielke fört jungfru Anna till karmstolen och då
hon ånyo började klaga, steg han fram och sade:
"Högt och varmt älskar jag dig, Anna. Lägg handen hårdt på mitt hjerta och
känn, hur det klappar. Du vill veta min hemlighet?”
"Ja,” svarade hon.
"Välan! När jag ser på dig och dina himmelsblå ögon på detta sätt betrakta
mig, då kan jag inte tiga.”
Jungfrun räckte honom behagfullt sin hand.
"Nej!” ändrade han sig hastigt. "Jag eger ingen hemlighet; hör du ingen! —
Tyst! — Kommer det ingen?”
Han blickade mot dörren med dystra ögonkast.
"Du skrämmer mig, Erik!" klagade jungfrun och hakade sig fast vid hans arm.
”Frukta intet," svarade Bielke lugnare, "men låt oss tala om något annat.”
Wasaättlingarne. 53 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
