Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
”Min Gud, hvad var det,” utropade jungfru Anna förskräckt, ”Jag såg en men-
niska skymta i dörren. Svart mantel, gnistrande ögon — ahi —”
”Det var han!” suckade Bielke för sig sjelf; men sökte straxt derpå att lugna sin
älskade, hvilken dock ifrigt bad om förklaring. — Då sade Bielke:
”Jag hvarken kan, får eller vill tyda denna gåta, emedan en helig och förfärlig
ed binder min tunga. Jag måste tiga, ehuru kärleken till dig och min pligt mot hertigen
bjuda mig att tala. — Inte ett ord mer i detta ämne, Anna i”
”Som du önskar!” svarade jungfruD, djupt suckande.
”Jag vill sätta ett brinnande ljus i min krona för att en gång få se hela dess
prakt,” jollrade Een i detsamma som rop af förskräckelse ljödo utifrån och fru Banér
störtade in med fasa målad i sina drag.
Erik Bielke och jungfru Anna skyndade fram till henne, som på deras fråga *
förklarade, att, då hon ämnade sig in i samtalsrummet hade hon i korridoren träffat en
man klädd i kolsvart drägt. Han hade fattat hennes arm och tryckte ett papper i
hennes hand.
”Hvar är papperet?” frågade Bielke.
”Här,” svarade fru Kristina och lemnade honom det. ”Läs!” befalde hon.
Erik läste högt:
”Mins du din man. Han dog en förskräcklig död på Linköpings torg. Du ön-
skade att hämnas honom. Hämdens stund nalkas. Då du hör klockorna klämta i Sanct
Nikolai torn, behöfver du endast släppa ut ditt tjenstefolk. För det öfriga skola andra sörja.”
”Om jag mins min man?” frågade fru Banér. ”Hvem skulle kunna glömma honom,
den ädle! — Men hämnas! Nej, hämden tillhör Gud, sade min Gustaf mig förmanande
den sista natten, han lefde, Hans testamente var försonlighet mot dem som skadat oss.”
Herr Erik tycktes nu hafva för sig sjelf fattat ett fast beslut och hviskade: »Jag
får ej tala; jag kan handla utan att tala. Får jag brefvetl” bad herr Erik.
”Behåll det!” svarade fru Banér.
’Låtom oss ej mera tänka på det,” fortsatte Bielke. ”Väl skulle det vara på
sin plats att visa det för hertigen; men — det är farligt att uppväcka hans misstänk-
samhet,” tillade han.
”Det vet jag, Erik, bränn upp brefvet!” sade fru Kristina.
Ett ögonblick derefter var brefvet en nypa aska.
När lågan flammade upp och förbrände papperet, rusade Otto Ren upp och
utropade:
*En upprorsskrift! Det såg jag på lågan! Jag skall sätta min krona på ljuset,
att hon måste lysa för hela verlden!”
Han gick fram och satte ljuset i sin papperskrona, som genast tog eld, samt
brann upp, under det att dåren skrattade vildt, till dess att han brände sig i fingrarne,
då han uppgaf ett högt jemmerrop,
Efter en stund aflägsnade sig Erik Bielke, utan att hafva förrådt hemligheten,
med fast beslut att rädda hertigen undan hans fienders onda anslag.
På Räkneholmen hade de hemliga katolikerna ett underjordiskt kapell, dit de
plägade samlas för att förrätta sin andagt. Men dessa andagtsstunder förbyttes snart till
sammankomster af helt annan art. Der stämplades mot hertig Carls lif och dit hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
