Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
659
”Illa, ers höghet," svarade Lennartsson. "Han är helt och hället kringränd af
polska ryttare, som rida pä i sporrsträck. Hats häst gör underverk af snabbhet. Det
hjelper inte. Nn äro de helt nära honom. Nu stiga de af, han ocksä — han är fänden
Hör hur de jubla."
"Förbannelse1” utropade hertigen af Lüneburg och gaf sin häst sporrarne, samt
störtade ned pä tältet, der han började hugga kring sig med förtviflans mod. Lennartsson
följde honom och de uträttade underverk af tapperhet. Men det tjenade till intet. Öfver-
allt veko svenskarne för polackerna och snart hade de bäda bebjertade härförarne skattat
ät förgängelsen.
Konungen svor ve och förbannelse öfver detta slag och beslöt att sjelf söka samla
sitt folk, hvilket tycktes hafva blifvit virrigt af förskräckelse. Han red derför ned frän
Kirkholms kulle och sökte att bringa ordning bland sina trupper. Men allt var upplöst
i flykt och polackernas hänande jubel skar i hans öron.
Det var med knapp nöd konungen sjelf undgick iängenskap. Han störtade näm-
ligen in i det värsta handgemänget, hvarest hans häst störtade under honom. Fienden
igenkände honom och sökte att bemägtiga sig honom lefvande. Han försvarade sig med
hjeltemod. Men det var dock alldeles tydligt, att ban ej JäDge skulle kunna hålla ut
mot den mängdubbla öfvermagten. Då kom Henrik Wrede, en lifländsk adelsman, ridande.
Han igenkände genast den svenske konungen och sprängde fram till stället för den för-
tviflade kampen. Utan betänkande hoppade han af hästen och bad konungen på denna
rädda sitt lif. Carl IX kastade sig upp i sadeln och blef räddad; men den tappre och
bebjertade ädlingen flck med sitt lif betala sin handling; ty han dödades af de ursinniga
fienderna i samma ögonblick, som konungen besteg hans springare. — Med nägra fä trogna
kunde nu konungen draga sig frän slagfältet och red i den dystraste sinnesstämning med
dem till Reval. — Icke mindre än 9,000 svenskar lägo pä fältet och 500 voro fängne.
— Från Reval skref konungen till sin rådsförsamlng i Stockholm:
"Vära lupo och läto hacka sig i nacken, som en hop höns, hvarefter de äfven
bära märke. De flydde för en ringa hop, der de voro fyra eller fem mot en och lemnade
oss på platsen. Hästen störtade under oss ocb, hvar en lifländare, Henrik Wrede icke
hade varit, hade vi lefvande eller död kommit i fiendens händer."
Den tappre Henrik Wredes enka och barn belönades med hela Elimä fjerding i
Kymmenegärds län i Lifland, 17 skattehemman i Borgä län och Hoffitz gibiet i Lifland.
Sönerna fingo lof om friherrlig värdighet. *)
Carl IX skyndade hem till Sverige och visade i motgängen ett mod och en för-
tröstan, som äfven styrkte hans landsmän i deras hopp om en bättre framtid. Han sam-
mankallade riksdag i Örebro och framstälde der för ständerna "den olycka, hvarmed Gud
straffat deras synder, men bad dem tillika att icke fälla modet. Än funnos det hjelpmedel,
särdeles om svears och göters urgamla dygd lefde i deras hjertan." — Ständerna gingo
konungen till mötes och snart kunde han sända en ny här till Lifland. Segern vid Kirk-
holmen blef ej fruktbärande för Sigismund, hvilken stött sig med polackerna och nu en
längre tid sväfvade i fara för att mista äfven polska kronan.
*) Detta löfte uppfyldes ej förr än 1653, då de i sitt vapens sidofält fingo upptaga en springande häst
med en konglig krona öfver hufvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
