Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663
KAP. 3.
Carl IX:s död.
Konung Carl IX hade haft en särdeles kraftfull och stark kropp, i hvilken dval-
des en ovanligt kraftfull själ. Dock anade han redan sedan år 1609, att hans död var
nära. Midsommardagen nyssnämda år hade han nämligen blitvit träffad af slag. Han satt
denna dag vid bordet under skämt och förtroligt samtal med hertig Johan och några råds-
herrar, då han plötsligen blef illamående och hans tunga förstummades. — Detta anfall
var likväl helt lindrigt och han kom sig snart igen och ingen kunde se, att han varit så
allvarsamt sjuk. Men sjelf tänkte han mycket derpå under den närmast följande tiden;
dock började han sjelf till och med glömma sjukdomsfallet, så frisk kände han sig, då
han på hösten samma år under pågående riksdag i Stockholm fick ett nytt slaganfall. Detta
fick han tillfölje af häftig vrede. Konungen hade nämligen för ständerna framlagt sina
fordringar om bjelp till krigen med Polen och Kyssland, samt det med Danmark, som
man hade all anledning att vänta, det skulle utbryta. Prester, borgare och bönder gingo
konungens fordringar till mötes; men adeln gjorde den 11 Augusti motstånd och nekade
konungen den begärda hjelpen mot landets fiender. Då råkade konungen i sådant raseri,
att han några timmar derefter af sinnesskakning fick sitt andra slaganfall. Detta var be-
tydligt svårare än det första och sjelf trodde han då, att hans sista stund var helt nära
Hari tillsatte då en förmyndareregering för sin son och beredde sig att dö. Han tillfrisk-
nade dock, men bibehöll under sin återstående lifstid följderna af slaget, så att han inte
kunde tala fullt begripligt, hvarjemte hans förut så starka minne, i en betydlig mån
förslappades.
Hade det varit frid kring Sveriges gränser och hade konungen i lugn och ro
fått sköta sig, så är det antagligt, att det onda skulle kunnat förbättras; men tillfölje af
de många bekymmer, som vid denna tid tryckte den gamle konungens hjessa, förvärrades
det onda i stället i ganska betydlig grad. Själen bibehöll sin styrka och spänstighet; men
kroppen var sliten och utnött. — I slutet af år 1610 sammankallades en riksdag i Örebro med
anledning af det då mera oundvikliga kriget med Danmark. Först anlände Gustaf Adolf,
som sedan i sällskap med sin broder Carl Filip red utom staden för att emottaga hertig
Johan, hvilken kom i spetsen för ett lysande följe. Hans hoffolk var iklädt långa, svarta
sammets- eller klädesjackor, hvilka voro försedda med guld- och silfversnören, samt stora,
hvita, svarta och röda fjädrar i hattarne. Hans drabanter hade blå kläder med gula rän-
der och deras hillebarder voro förgylda. När sedan konungen anländt och ständerna voro
församlade i stora salen på Örebro slott, öppnades riksdagen. Gustaf Adolf och hertig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
