Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
675
nade, flera fångar gjordes och bland dem konungens kammarjunkare jemte fyra andra
af befälet.
Det var med knapp nöd konungen sjelf undkom med lifvet. Under villervallan
på isen hade konungen råkat komma i närheten af en åmynning, hvarest det var ett starkt
strömdrag och der isen för den skull var svagare än annorstädes på sjön. Det dröjde
inte länge, förr än springaren började att trampa rätt igenom isen. Han ryckte emellertid
upp sig igen och konungen sökte att komma från det farliga stället; men kom då att rida
ut på ännu svagare is. Nu brast isbryggan helt och hållet under hästens fötter och ryt-
tare och häst störtade i vattnet. Ingen var till hands för att rädda den nödstälde ko-
nungen och rundt omkring hördes blott de flyendes rop. Men då, när faran var som
störst och konungen var fullkomligt viss om sin undergång, kommo af en händelse Per
Banér och en uplandsryttare, Thomas Larsson, till stället. De igenkände konungens röst
och skyndade till vaken, samt lyckades, ehuru med stor svårighet och med egen lifsfara,
att rädda den drunknande konungen. Per Banér hade helt visst under detta arbete gått
till botten, om ej hans broder Nils kommit till platsen och i sin tur räddat honom. —
Dessa båda bröder Banér voro söner till den i Linköping afrättade Gustaf Banér.
När konungen kom upp ur vaken spände han af sig sitt silfverbälte och skänkte
det åt den nyssnämde uplandsryttaren, sägande: ”Jag skall komma ihåg dig med ett stycke
bröd, som icke skall tryta hvarken för dig eller dina barn.” Detta löfte höll konungen
äfven, ty Larsson fick sedermera gården Igelstad i Romfortuna socken till evärderlig egen-
dom för sig och sina efterkommande.
I nattens mörker lyckades Gustaf Adolf och hans räddare komma öfver sjön,
hvarefter de hastade öfver svenska gränsen.
I fiendens händer föll emellertid konungens häst med sin dyrbara sadel och fjä-
derbuske, hans pistoler och värja, hvars fäste och balja voro af förgyldt silfver, besatta
med ädla stenar, vidare hans perlstickade handskar, åtskilliga fanor och en puka, *så att"
— skref slottspresten i Varberg till Köpenhamn — ”nog fingo svenskarne Gud ske Iof
straff för att de uppbrände Vä och andra ställen.”
Medan detta tilldrog sig på östra sidan samt i Skåne, och medan konungen efter
återkomsten derifrån på nytt ordnade försvaret, tilldrog sig vid Gullberg, hvilket var be-
läget något öster om Elfsborg en händelse, hvilken ej bör uteglömmas i denna berättelse,
emedan den gifver exempel på svenska qvinnors fosterlandskärlek och mod. Hjeltinnnan
i den episod vi nu ämna beskrifva, hette Emerentia Pauli, Mårten Krakous hustru och
händelsen har blifvit upptecknad af hennes dotter Cecilia, hvilken skildrat densamma med
sådan hänförande glöd, att vi låta henne tala. Jungfru Cecilia skrifver:
”Några dagar efter sedan konung Gustaf II Adolf lemnat Nyköping för att öppna
vinterfälttåget, började konung Kristian IV äfven att röra på sig. Den 25 Januari under
stark dimma och stridt regn bröt han jemte hertig Georg af Lüneburg upp från Varberg
i spetsen för 4,000 man. Det gälde Gullberg och konung Kristian anlände dit den 27
Januari klockan 2 på morgonen samt lät genast löpa till storms, troende sig kunna taga
detta fäste i första anfallet.
Men här fördes befälet af Mårten Krakou, en lugn och oförskräckt man, och hans
hustru, Emerentia Pauli, täflade med honom i mod och beslutsamhet. Allt var i beredskap
till fiendens emottagande och medan mannen såg efter knektarne på vallarna, gjorde fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
