Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
686
"Politiken håller honom borta. Han är konung och måste främst af allt tänka
på sitt land.”
”Välan! Hvarför sänder han mig då ej ett enda ord till tröst, om han ej sjelf
kan komma? Finge jag blott en enda rad från honom, skulle ingen magt på jorden kunna
förmå migatt räcka min hand åt en annan. — Min handl — Ja, min hand kan man
tvinga migatt gifva bort men inte mitt hjerta, det är försvuret åt Gustaf Adolf och kan
aldrig tillhöra någon annan.”
”Lyssna till ditt hjertas röst, Ebba, och låt den rösten trösta dig. Du älskar en
hjelte och han älskar dig åter. — Ja — afbryt mig inte — konungen älskar dig helt
visst lika mycket nu, som fordom. Var honom trogen; mins, att trohet är en af den nor-
diska qvinnans förnämsta dygder!"
Ebba Brahe dröjde med svaret. Slutligen sade hon:
”0, Gud! Hvem skall försvara mig mot hennes majestäts barska hot och hennes
hofs afundsamma ränker?”
”Gud och din dygd!" svarade fru Märta allvarligt.
Ebba Brahe slöt sig till väninnans bröst, der hon omarmades af två mjuka armar,
under det att fru Märtas läppar sökte och funno Ebbas. När slutligen omfamningen upp-
löstes och de båda väninnorna blickade upp, funno de att en öländsk segelbåt just då
lade till nedanför slottet. Båda närde samma tanke och samma hopp. Det kunde ju vara
möjligt, att de ankommande nu hade ett bud med sig från konungen. Måhända skulle
nu Ebba Brahes qval och ovisshet få en ända. Denna tanke sade de äfven båda högt
och fru Märta erbjöd sig att gå ned till stranden för att efterhöra om något bud eller
bref från konungen anländt. När hon gått och Ebba Brahe blef ensam sjönk hon i all-
varlig och stilla bön. Hon bad för sig sjelf, men bad doek mest för honom, som hon så
outsägligt älskade och hvilken äfven svurit henne kärlek.
Efter en liten stund återkom fru Märta.
*Nå, hvilka nyheter med dessa menniskor, om de medföra några nyheter alls?”
frågade Ebba Brahe.
’Ett bref!” svarade fru Banér.
"Till mig?”
”Nej, till mig ifrån min make!”
”Hvad skrifver han? Förstås af det som angår andra och icke hans maka enskildt.”
”Han skrifver, att han kommer antagligen någon af de närmaste dagarne hit i
konungens följe.”
’Gustaf Adolf kommer!”
”Ja, så skrifver min make.”
”Pris vare den allsmägtige!” —
De båda damernas samtal afbröts genom skallande hurrarop från hamnen. De
vände sina ögon åt det håll, hvarifrån ropen hördes och sågo i sundet den väldiga sven-
ska flottan löpa in, samt styra kurs mot Kalmar. Det var denna flotta, som enkedron-
ningen med sådan otålighet väntat. Nu syntes den och nu ville hon med ens göra slut
på Gustaf Adolfs och Ebba Brahes ljufva kärlekssaga: De la Gardie, hvilken förde flottan,
skulle, så var enkedottningens vilja, erhålla Ebba Brahe i segerlön. Hennes majestät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
