Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
no
ütan några märkliga händelser förflöt år 1625. Men strax på nyåret 1626 beslöt
konungen att våga ett fältslag för att öppna sig vägen till Birzen och genom att förse
detta faste med tillräcklig proviant söka vinna medel att helt och hållet korsa Sigismunds
planer angående Lithanen.
Svenskar och polacker stötte tillsammans vid byn Wallhof.
Det var den sjunde Januari, som detta slag stod. Det svenska rytteriet fördref
fienden med lätthet och det säges, att ej en enda® svensk stupat, under det att 6Ö0 po-
lacker lågo på slagfältet och ännu flera blefvo dödade under flykten. Hela lägret och
trossen föll i svenskarnes bänder och stora skatter inhöstades af segrarne. Men ännu vig-
tigare var det, att genom detta fältslag blef Sveriges besittning af Lifland betryggad.
Det var ej någon vanlig här, som vid detta tillfälle blef slagen af den svenske
konungen. Häfden berättar;
”Vid Wallhof stod furst Leo Sapieha med en polsk krigshär. Radziwill och Gon-
sefsky stodo vid Seelburg och Bauske. Furst Leo Sapieha var en nära sjutio års gubbe
men han hade jemte Zamoisby varit ett mägtigt medel till förmån för Sigismunds val till
konung och blef nu med förbigående af den yngre och mer förtjente Radziwill utnämd
till storfaltherre i Lithauen. Han var derjemte omätligt rik, rikare än mången konung,
såsom faUet var med flera polska adelsslägter. Hans anseende och magt stodo i förhållande
till rikedomen och hans hof vimlade af polska adelsmän. Endast adelsmän tjenade äfven
i hans sons, Stamslai Sapiehas lifgarde, som nu i slaget vid Wallhof fullständigt nedgjordes
och lemnade segraren det rikaste byte.”
... B^ter detta Altslag voro, enligt Gustaf Adolfs egna ord, fästena söder om Düna
forborgar för Lifland.
, .. E,fter detta sla? undrade mången, hvad konungen ämnade företaga, om han skalle
fortsatta kriget, eller tvinga Polen till en fred, hvilken sistnämnda rike helt visst snart
åter skulle bryta, om man finge döma efter dess föregående hållning. Axel Oxenstjerna
framlade två alternativ. Antingen, menade den store statsmannen, borde Sverige göras
till herre ofver hela Östersjön och dess kuster, eller ock skulle landet sluta sig inom sig
sjelft och skydda sig medelst en stark flotta. Konungen ansåg äfven sjelf, att ett af
dessa alternativ borde väljas, men han bestämde ännu icke hvilket, utan lemnade istället
ofverbefälet öfver sina trupper åt Jakob De la Gardie, samt lemnade hären oeh begaf sig
till Reva!, hvarest hans gemål väntade honom.
Drottningen hade oupphörligen skrifvit till konungen de mest hängifna bref och
bedt honom draga sig undan farorna. Då han emellertid icke kunde förmås att efterkomma
dessa önskningar, tillkännagaf hennes majestät sitt beslut att sjelf infinna sig i lägret och
der dela sin älskade gemåls faror. Konungen sände genast bud till Sverige, att drott-
ningen skulle hålla sig hemma. Men hennes längtan efter sin gemål var allt för stark för
att hon skulle kunna efterkomma denna befallning. Hon rustade sig i stället till resa
hvilken hon afven foretog och samma dag, som ofvannämnda fältslag vanns, erhöll konun-
gen underrättelse om, att hennes majestät var i Reval. Konungen qväfde sitt missnöje -
och begaf sig till sagda stad, så snart han hunnit ordna ställningar och förhållanden i lägret.
Trupperna lågo nu orörliga och afvaktade ordres, om de skulle draga vidare eller
marschera hem. Konungen för sin del hade långa konferenser med Axel Oxenstjerna, med
hvilken han samtalade alla stunder, som hans gemål kunde förmås att lemna honom. Skä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
