Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN FÖRFÄRLIG UPPTÄCKT. 51
— Nej men, Spirea, hvem har sagt...
— Jag måste ju tro det, efter du är så förskräckligt
olycklig öfver att ha flickor till kamrater.
— Ja... när de alltid reta mig...
— Hvilka då? Flickorna?
— Nej, pojkarna naturligtvis.
— Hör på, Fritz, — fortfor Spirea utan att släppa
hans hand. — Hvem är större narr, den, som gycklar
med en annan utan orsak, eller den, som lägger detta
gyckel så på sinnet, att han blir stygg mot alla män-
niskor, också de oskyldiga?
— Den, som gycklar med en annan, — sade Fritz
trotsigt och försökte smyga sig undan.
— Nehcej, du, den som tar illa vid sig af dumt
skämt, när han vet sig intet orätt hafva gjort. Vore jag
gosse, skulle jag låta dem reta mig, efter det roade dem,
inte skulle jag bli en bit sämre för det. Jag skulle tvärtom
visa dem, att jag var stolt öfver att vara kamrat med snälla,
flitiga och hyggliga flickor. Eller äro de inte snälla?
— Jo, de äro riktigt bra flickor, hvarenda en, —
sade Fritz uppriktigt. Han hade beslutit att aflägga
både hela och halfva osanningar.
— Nå, ser du! Behöfver du då blygas öfver att
vara deras kamrat?
— Nej... inte för det, men...
— Var sann nu, Fritz, som du brukar! Är det
därför, att de äro flickor?
— Ja, — kom det tyst och motsträfvigt.
— Då är du dummare, än jag trodde dig: vara,
Fritz. — Spirea såg allvarsam och ledsen ut.
Fritz Amatus stod en stund och stirrade på sina
stöflar, utan att våga draga bört sin hand, som låg där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
