Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERSPANINGAR. 183
— Å nej, — sade Fritz med eftertryck. — Skulle
inte jag känna Dans gråt?
— Och jag tyckte också precis... - bekräftade Svante.
— Nå, vi måste väl gå och taga reda på saken i
morgon, — sade tant Dika. — Det vore orätt af oss
att icke undersöka hvarje liten möjlighet att återfinna
Dan. Men jag måste bekänna, att jag icke har mycket
hopp om, att vi ännu äro på rätt spår.
Sidensvansarna däremot voro mycket förhoppnings-
fulla. De skulle velat genast företaga en expedition till
Sörnäs, men eftersom klockan var nio, och vägen lång,
fingo de lof att gifva sig till tåls till nästa morgon.
Tant Dika, Spirea och Svante begåfvo sig strax
eft er frukosten på sin upptäcktsfärd. De andra ville
så förfärligt gärna gå med, men läxorna voro viktigare,
än detta löst grundade hopp, och de fingo nöja sig
med utsikten, att möjligen hinna få se Dan, innan de
gingo till skolan klockan 12.
Expeditionen satte sig i gång med spårvagnen till
Sörnäs. Spirea var så otålig, att hon knappt kunde
sitta stilla; Svante bjöd till att se säker ut, men tant
Dika väntade med tålamod en lång näsa.
Ett stycke från Sörnäs stego de ur. — Där är
huset, — sade Svante och pekade på ett litet oansenligt
trähus vid vägen. — Just det här fönstret stod öppet
i går.
Spireas ögon riktigt genomborrade glaset för att
möjligen se en skymt af hennes älskling där inne.
Efter ett ögonblicks betänkande stego de in.
För att icke gifva husets invånare tid att undan-
smuggla Dan, öppnade de dörren utan knackning. De
sågo ett litet snyggt och inbjudande rum med hvita
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
