Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 SIDENSVAHNSKA BOLAGET.
Tant Dika tog på sig den min, som brukade in-
gifva respekt och frågade tämligen barskt: — bor madam
ensam här?
Vid ljudet af den främmande rösten spratt kvinnan
i sängen till och reste sig, i det hon fäste på de in-
komna ett par svarta, trotsiga ögon.
— Jaså, det behöfs intet svar, — fortfor tant Dika,
— jag ser, att vi här finna den vi söka. — Och, vänd
till kvinnan, som nu satt upprätt i sängen, utan att
synas ämna taga till flykten, frågade hon, i det hon
visade på Spirea: — Känner ni denna unga fröken?
Den tilltalade skrattade, men svarade ingenting.
När tant Dika upprepade sin fråga, svarade hon lik-
giltigt: — Jag har sett henne förr.
Man hörde af tonfallet, att hon var svenska.
— Hvar har ni sett henne? — frågade tant Dika
vidare och borrade i henne sina strängaste blickar.
— I sällskap med en pojke, — sade kvinnan spe-
fullt, i det hon åter ämnade lägga sig ned att sofva.
Vid dessa ord ryckte Spirea till och utbrast halfhögt:
— det var Dan! — Hennes ögon foro spejande kring
rummet, men de kunde icke finna det minsta, som på-
minde om gossen. Tant Dika gick närmare kvinnan,
liksom för att hindra henne att draga sig ur förhöret.
— Vet ni, — sade hon och lade handen på hennes
axel, — vet ni, att ni är misstänkt för att ha stulit och
undangömt ett barn, en liten gosse? Svara mig, var
det ert barn?
Kvinnan skrattade åter. — Mitt barn? — sade hon.
— Nej, det var väl förnämare blod än så!
Spirea drog en djup suck af lättnad och tacksamhet.
Hvems barn hennes älskling än var, så var hon likväl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
