Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Handlingar rörande söndringen mellan Hertig Carl och Rådsherrarne 1594—1600, samlade och ordnade af E. W. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:57
om hertig carl och rådsherrarne.
823
oss hört wordet och serdeles mast emot min person, det jag dock
icke wett någon af oss förskylt hafuer, och mig icke mer än någon
annan. — Derföre kiäre gode herrer och bröder, såsom och
för-be:te hot och undsäijelse, ändock derhos en part skal heta
intet skiedt wara, det. man dock låter blifua i sitt wärde, kan jag
på denna tryghet eller säkerhet, som jag nu wet vtaf, icke
be-gifue mig så straxt in i Riket igen, som jag eljest gierne giort
hade Eder till bistånd och samhällighet vti den tilstundande
förklaring på Arboga beslut, förser mig fördenskull, såsom och
wän-ligen begiärer att J will i clenna måtto effter denna tids lägenhet
hafua mig ursäktad. [Kop. Skokl.]
I Fryxells Berättelser ur Svenslm Historien del. IV, sid,
193, 6:te uppl., säges, att rådsherrarne voro ense om ett fiendtligt
uppträdande mot hertigen, men att oenighet uppstod i fråga om
orten för resningens företagande, i det Erik Sparre med sitt
sällskap föredrog Westergötland, de öfrige Östergötland samt att för
att bilägga denna tvist ett gemensamt möte föreslogs i Hjo,
Söderköping (skall vara: Jönköping), på Wisingsö eller på Hästholmen.
Visserligen spredos vid denna tid sådana rykten, men den
brefvexling mellan rådsherrarne, som berör detta mötesförslag och
hvaraf här det vigtigaste anförts, ger dock icke stöd för
antagandet att tanken om en verklig resning ännu mognat hos deml).
För rådsherrarne syntes det angeläget att i afseende på den
förklaring öfver Arboga möte, som hertigen af dem äskade, kunna
uppträda gemensamt med lika tänkande såsom särskildt
westgöta-adeln, på det derigenom ansvaret för en hvar personligen skulle
blifva så mycket mindre och deras samfäldt afgifna förklaring få
så mycket mera vigt. Det ifrågasatta mötet afsåg nu att
åstadkomma ett sådant kompakt, enigt uttalande och detta visserligen
på den stora menighetens breda basis (se Erik Sparres bref till
Sten Banér den 8 Mars, sid. 66 m. fl.). Rådsherrarnes styrka låg
dock uteslutande i det passiva motståndet, och hittills se vi dem
ännu icke frångå denna ståndpunkt2); i samma mån de deremot
senare verkligen gjorde detta, förlorade också deras sak i moralisk
Lika litet grundad visar sig vara den i »kamreraren» Knut Persons
samtida relation (Handl. rör. Skand. historia, del. 10, sid. 8) förekommande
uppgiften, att rådsherrarne vid tiden för Söderköpings riksdag skulle hafva
uppmanat konungen att »försee och försörja dem med penningar och folk,
dermed de kunde vara mäktiga att försvara sig emot furstens påträngda våld».
Se rådsherrarnes skrifvelse till Sigismund, sid. 16 (270).
2) Hvad Erik Sparre särskildt beträffar, se sid. 64 (318).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
