Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af Historiska Skrifter - 1) Maurer: Das Alter des Gesetzsprecher-Amtes in Norwegen. Af C. T. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5 maurer*. das alter d. gesetzsprecher-amtes in norwegen. vii
mentala institutionerna i den äldsta svenska rättsförfattningen.» Till
den senare åsigten bekänner sig hr M., dock utan att angifva några
särskilda skäl för densamma. För vår del våga vi ej uttala oss så
afgjordt, som hr M. i de anförda orden gjort. Vi föreställa oss, att
lagman i Sverige ursprungligen ej betecknat något annat än
»laga-maÖr» eller »lögmaör» på Island, d. v. s. en lagkunnig man i
allmänhet, utan afseende på något bestämdt ämbete. En dylik
lag-kunnig man blef allt mer af behofvet påkallad, allt mer anlitad, i
samma mon som rättsförhållandena blefvo mer utvecklade och
invecklade ; man behöfde vid landstinget en viss person, som ej allenast
kände lagens bud och kunde gifva besked derom, utan äfven kunde
i tvistiga fall tolka lagen. Lagmannen var derför i början
sannolikt endast ett slags juridisk rådgifvare, liksom lagsagumannen
på Island och den hos Friserna omtalade »asega.» Härutur
utvecklade sig efter hand på naturligt sätt lagmannens förhållande till
lagstiftningen och lagskipningen. Redan hans judiciela funktioner
antyda ett senare utvecklingsstadium inom samhället, då domen icke
längre såsom i början var hela tingsmenighetens sak, utan
uppdra-gits åt en enda såsom menighetens målsman. Ännu yngre är
sannolikt lagmannens politiska betydelse, och denna skulle man på goda
skäl kunna sätta i samband med konungadömets växande
omfattning och makt inemot slutet af Hednatiden. Så länge landskapet
hade en egen konung, var denne dess naturlige representant i
politiskt afseende, men sedan landskapen samlats till ett enda rike under
Upsalakonungen, blef konungen dels för de flesta landskap en
»utlän-ding» dels i stånd att vida kraftigare än de gamle småkonungarne
ingripa i landskapens angelägenheter ; af båda dessa skäl kom
lagmannen nu mer än förut att framträda såsom landskapets målsman
och förande dess talan i förhållande såväl till andra landskap som
till konungen och hans tjenare.
Vi komma nu till det egentliga ämnet för hr M:s afhandling,
frågan om lagmansämbetets ålder i Norge. Den vanliga åsigten, som
omfattas af de flesta norska rättshistorici, är såsom bekant, att
lagmansämbetet i Norge är af senare ursprung, att det blifvit inrättadt
af konung Sverre i ändamål att förskaffa konungamakten större
inflytande på rättsskipningen. En yngre norsk rättshistoriker (Ebbe
Hertzberg) har på förut af hr M. anförda skäl medgifvit, att
ämbetets uppkomst i Norge måste föras tillbaka till början af
1100-talet. Ty redan fore Sverres tid finnes åtminstone en otvetydig
uppgift om en norsk lagman (Gyrðr lögmaðr, vid 1159), och dertill
kommer, att uttrycket »lögmenn», som nämnes både i Frostatings- och
Eid-sivatingslagarne och i historiska berättelser från början af 1100-talet,
icke kan nöjaktigt förklaras, utan att tolkas såsom »lagmän.» Men
hr M. går ännu längre och påstår, att lagmansämbetet i Norge lika
väl som i Sverige hör till det ursprungliga samhällsskicket. Det
starkaste skälet för denna hans åsigt är enligt vår mening det kända
förhållandet, att lagmansämbetet förekommer inom samtliga norska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
