Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af Historiska Skrifter - 1) Maurer: Das Alter des Gesetzsprecher-Amtes in Norwegen. Af C. T. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXVIiI
granskningar och anmälningar.
6
kolonialländer, ej blott på Island, utan äfven på Grönland, Färöarna,
Orkenöarna och Hebriderna; i Jämtland, hvilket landskap af konung
Håkon Æthelstans fostre säges ha fått sin lag och landsrätt, nämnes
i början af 1000-talet en lögmaðr, och i Egilssagan omtalas,
huruledes Egil Skallagrimsson, då han vid år 934 skulle å Gulatinget
uttora en rättstvist, men deri hindrades med vapenmakt, högtidligen
protesterade häremot inför »lenderman och lagmän och allt folket.»
Slutligen omtalas stundom i sagorna lagkunnige män, hvilka utöfvat
stort inflytande på rättsförfattni.ngens utbildning och hvilkas
rätts-föredrag åberopas ; äfven dessa torde hafva varit lagmän.
Frågar man nu efter orsaken dertill, att de norske lagmännen
före Sverres tid så sällan och i förbigående omtalas, så söker hr M.
densamma dels deri, att det är först från medlet af 1100-talet som
samtida anteckningar till Norges historia stå oss till buds, och att
de äldsta norska lagarne just i afseende på tingsordningen äro
tämligen ofullständiga, dels ock deri, att lagmännen aldrig kunde i Norge
spela en sådan roll som t. ex. i Sverige, i det de tidigt undanskymdes
af lendermännen, hvilka blefvo böndernas politiska ledare ungefär
såsom lagmännen i Sverige.
Liksom på Island och sannolikt äfven i Sverige, synes lagmannen
i Norge ursprungligen endast haft till uppgift att gifva sitt utlåtande
i rättssaker (órskurðr), hvilket visserligen icke egde någon formlig
rättskraft, men likväl synes ha varit tämligen bestämmande för de
dömande. Yidare framgår af flere uttryck i de äldsta lagarne,
äfvensom af senare praxis, att lagmannen i Norge, liksom hans kolleger i
Sverige och på Island, hade att på regelbundet återkommande tider
föredraga lagen för menigheten. En väsentlig olikhet emellan den
förre och de senare bestod deri, att, medan i Sverige och på Island
endast en lagman fans för hela lagsagan, synes deremot i Norge
lagmännen ha varit flere i hvarje tingsförening, sannolikt en föl* hvart
ocli ett af de gamla fylkena, hvarför de ock tjenstgjort ej blott vid
lagtingen, utan äfven vid de lägre tingen; det vill synas, som om
vid lagtinget den bland lagmännen presiderat, inom hvars distrikt
tingsplatsen var belägen.
Med konung Sverres regering inträder den afgörande
vändpunkten i det norska lagmansämbetets historia. Lagmannen, som dittills
varit en menighetens ämbetsman, träder från denna tid i konungens
tjenst, aflägger till honom tjensteed och mottager lön ur hans kassa.
Härmed följde äfven en väsentlig förändring i hela lagmannens
ställning och befogenhet. Konung Håkon den gamle satte böter för en
hvar, som ej på kallelse instälde sig för lagmannen, eller som icke
ville underkasta sig hans dom. Lagmannen hade sålunda fått en
verklig domare makt. Detta bestämdes närmare genom Magnus
Laga-bötes allmänna landslag. Lagmannen tillades i civila mål en
konkurrerande jurisdiktion vid sidan af häradstinget ; från båda kunde
vädjas till lagtinget. Äfven här blef lagmannen i sjelfva verket den
bestämmande i den dömande korporationen eller lögrettan. Yidare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
