Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af Historiska Skrifter - 2) Svenskt Diplomatarium Af R. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXVIII
granskningar och anmälningar.
8
föga begagnadt, men hvars vigt torde falla en hvar i ögonen. Den
oskattbara fördelen hos dessa urkunder ligger här, liksom för hvarje
annat ändamål, för hvilket de begagnas, i den omständigheten, att
de nästan alltid äro daterade. Endast för de äldsta brefven saknas
vanligen datering, men man kan åtminstone hänföra dem till vissa
smärre begränsade perioder.
Om man vill förena alla urkunder i en utgifven samling, ett
diplomatarium, så måste man uppsöka dem på många olika håll.
De gamla brefven hafva ofta vandrat omkring på märkliga vägar,
och naturligtvis har en stor del sådana gått alldeles förlorad, de
flesta utan att ens lemna ett spår efter sig, men ej få först sedan
de på ett eller annat sätt blifvit bevarade i afskrift. När man i
Sverige började att med skriftliga dokument bekräfta rättsliga
öfverenskommelser, — det äldsta nu kända svenska originaldokument är
från 1160-talet, och seden börjar blifva allmännare vid medlet af
1200-talet, — var det äfven en naturlig följd, att dylika
värdehandlingar förvarades af vederbörande, hvilkas intressen de gälde.
Enskilda jordegare gömde sålunda sina åtkomsthandlingar, hvilka
åtföljde gården, och i den mon som ett större antal gods samlades på
en hand, hopfordes äfven samlingar af pergamentsbref. Åtminstone
under den senare delen af medeltiden funnos flere slägtarkiv af
dylikt slag. Men allmänna inrättningar och myndigheter, som ägde
ett vidsträcktare verksamhetsfält och en fastare organisation, hade
ett bättre tillfälle att förvara sina handlingar. Det var de andlige,
hvilka härutinnan liksom i så mycket annat visade mesta sinne för
reda och ordning, och i klostren och domkyrkorna uppstodo sålunda
de första brefsamlingarna. Alla permebref, som vi nu äga qvar från
tiden före 1250-talet, hafva tillhört kloster eller domkapitel, och
äfven for den närmast följande tiden utgöra dylika bref det i antal
ojemförligt öfvervägande. Den katolska hierarkiens omsorg om egna
fördelar har sålunda åt oss räddat våra äldsta historiska urkunder.
Dessa donations- och privilegiibref voro vanligen omsorgsfullt ordnade
och inlagda i askar eller hopslagna i knippen, men for att vinna en
lättare öfversigt öfver dem, började man med tiden afskrifva dem i
stora pergamentscodices, s. k. registra, afsedda att t. ex. för hvarje
kononikat, prebenda eller vikaria vid en domkyrka sammanföra de till
densamma hörande handlingar. Den förnämsta och äldsta bland dessa
är det genom ärkebiskop Hemming år 1344 påbörjade Registrum
Upsalense, en pergamentscodex i liten folio om 182 blad, hvilken utom
bref innehåller kalendarium, förteckningar öfver ärkebiskopar och
kaniker, konungalängd, synodalstatuta, anteckningar om kulten m. m.
af hvarjehanda slag. Närmast denna i vigt kommer Registrum
Lin-copense, äfvenledes en pergamentscodex. Från medeltidens slut ega
vi registra från Lund, Skara och Abo. Klostren hade äfven sina
kopieböcker, af hvilka vi ännu äga qvar några, t. ex. från Vadstena
och Nydala. — Något senare började äfven de svenska städernas
styrelser, Härutinnan följande de tyska städernas föredöme, upplägga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
