Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medeltidsgillena i Sverige. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
MEDELTIDSGILLENA I SVERIGE.
7
gäldande eller betalande, hvilket i forntiden låg till grund för
ordet, är i våra seder och bruk förgätet. Att ordet blef tidigt
en teknisk term synes deraf, att af de två beslägtade
ordformerna gäld och gille fick den ena uteslutande betydelsen af
betalning med bibegrepp af festligt lag.
Helt naturligt fråga vi, hvad det var för en betalning, som
var så vigtig för gillena att de af denna lånade sitt namn. Du
Cange uppgifver under ordet Gilda, att kamrat- eller
brödraföre-ningarne (fräter nit ätes och sodalitia) erhöllo sitt namn deraf att
medlemmarne som ingingo i en sådan förening erlade en afgift
"till gemensam nytta". Vigfusson upptager samma förklaring,
men tillägger ett frågetecken. Det synes mig, att förklaringen
är så till vida oriktig, att det icke egentligen var afgiften till
gillets behof, som var den ursprungliga och som bestämde namnet,
utan fastmer den afgift eller skatt till högre makter, andliga och
verldsliga, med hvars gäldande man förenade en festlig glädje.
Det fanns ett fall i det gamla nordiska lifvet, då gäldandet var
i och för sig en fest, och det var när, enligt gammal sed och
sedan efter skrifven lag, skatt erlades på det sätt att en bygd
gaf ett gästabud för landets konung (eller hans ombud), som kom
dit på ett besök. Tvifvelsutan låg detsamma till grund för
offergillena. Ehuruväl gudabilderna, som från skymningen i salens
ända blickade fram genom rökmolnen, hvilka spridde sig från
härdarne på golfvet, icke kunde föra maten eller drycken till
munnen, tänkte man sig de öfverj or diska makterna såsom
deltagande i festmåltiden, och man gaf ett uttryck deråt genom att
bestryka deras synliga representanter, de i trä skurna belätena,
med djurens blod — liksom än i dag den svenska allmogen
tilltror de osynlige förmågan att förtära den materiela föda, som
ämnas menniskorna. Att denna sammanställning är berättigad
synes i öfrigt deraf, att den undfägnad, som man gaf konungen
som skatt, kallades veit sia (vetsla), af verbet veit a (veta), som
betyder hembära, gifva, och gillena i gudarnes hus och till deras
heder buro likaledes namn af offer, veitslor. De gamla gillena,
som icke ännu hade namnet som en teknisk benämning, voro
således i och för sig en gäld och hade den allmänna
bestämmelsen att förherrliga gudomen och bevisa konungen sin hyllning.
Medeltidsgillena hade deremot för sig satta helt enskilda mål,
icke blott att i allmänhet fira gudstjenst, utan att förherrliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
