Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medeltidsgillena i Sverige. Af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
II. HILDEBRAND.
72
Men det är icke allenast förhållandet till stadens
hufvud-myndighet som vi hafva att tänka på, utan vi böra ock tillse
hvilken betydelse gilleväsendet utöfvade på handtverket.
Medeltiden var vorden ståndsindelningens tid, under hvilken hvar och
en kände sin kraft, ansåg sig ega betydenhet och sträfvade efter
utmärkelse förnämligast såsom medlem af sitt stånd — ståndet
var det förnämsta, först i andra rummet kom individen. Skulle
det derföre bland borgerskapet uppkomma en ordnad och
gagnande verksamhet, måste det ske på sådant sätt att den enskilde
i sitt handtverk kunde känna sig som en af flere ståndsbröder.
I kraft af gemensamhetskänslan och till ära för gemenskapen
gjorde han sitt bästa. Det var aktningen för det gemensamma,
för borgerskapet i dess helhet och för den grupp af borgerskapet,
till hvilken man sjelf hörde, som gjorde att ingen antogs till
broder i ett embete, utan att vara född af äkta säng. Det var på det
ingen skulle göra embetet och dermed hela borgerskapet
vanheder, som det var så noga med antagandet af lärling och som
det fordrades prof för att som mästare träda in i kompaniet.
Enhvars arbete bragte heder eller skam icke blott öfver honom,
utan öfver alla hans medbröder. Detta var under medeltiden,
då man i kompaniet hörde tillsammans genom yrkets band och
genom gemensamhet i en särskild gudstjenst och genom de
lefvandes omtanke för de afsomnade, en mycket starkt drifvande
kraft till samvetsgrannhet i arbetet.
Något tvång till förmån för ett fåtal utöfvades icke genom
medeltidens skråväsende. Det stod hvar och en fritt att, om
han egde nödiga egenskaper, inträda som fullgiltig broder i
embetet, och det var icke nog med att man tillät embetets
vidgande, man lade rent af an på att dess medlemmars antal
skulle ökas. Hvarje mästare tog lärlingar, hvilka småningom fingo
tjenst som svenner, men det var i allmänhet förbjudet för en
mästare att hafva mera än en sven eller ett par, hvadan för
hvart tillskott af nya svenner det blef rent af en nödvändighet
att de äldre svennerna så småningom ryckte upp bland mästarne.
Med afseende på formgifningen åt och utstyrseln af medeltidens
handtverksalster förklarar embetsinstitutionen, med den inom
densamma rådande samverkan samt den tidt och ofta återkommande
kontrollen, den enhet i stil som plägar utmärka hvart tidskiftes
alster; man höll sig i hufvudsak till de en gång# häfdvunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
