Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till Historien om Pfalzgreven Hertig Adolf Johans sista lefnadsår och familjeförhållanden. Af O. v. Feilitzen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
sommarfÄlttåget 1 brandenburg 1 6 7 5-
303
lände öfverste Henneman ocli meddelade riksmarsken rätta
förhållandet med striden vid Fehrbellin. Lätteligen kan man
föreställa sig den gamle riksmarskens känslor af både glädje och
förödmjukelse, då han förnam den af honom så snöpligt i sticket
lemnade arméns räddning. Han afsände genast det hos honom
befintliga rytteriet, jemte en mängd lifsmedel, för att möta armén.
Ostördt hade W. Wrangel imellertid den 22 på aftonen uppnått
Freienstein och den 23 genom Meienburg tågat till Plau i
Mecklenburg, der han den 24 hvilade, hvarefter han den 25 fortsatte
marschen till Halsin eller Klotzin, den 26 till Malchin och den
27 till Demmin, der armén förlades i läger. A sin sida hade
kurfursten först den den 25 afgått till Wusterhausen och
Neustadt och den 28 inträffat i Perleberg, der han förenade sig med
sitt återstående infanteri och artilleri, som från Magdeburg gått
nedför Elbens högra strand. Den 29 inbröt han med 16,000
man i Mecklenburg.
Fastän svenska vapenäran icke lidit något afbräck genom
dessa krigshändelser och förlusten vid Fehrbellin varit ringa,
hade svenskarne dock under fälttåget mistat mycket folk. Redan
under fram- och återmarscherandet för underhållets skuld hade
många "utritat" för att söka lifsmedel. När den 9 juni de
kejserliga "avocatorierna" blefvo bekanta, eller det upprop
hvarigenom svenskarne förklarades för tyska rikets fiender^ började
en mängd i armén befintliga tyskar ur qvarteren rymma öfver
till brandenburgarne; öfverste Bulow tog afsked. Sedermera
förlorades under sjelfva återtåget från Brandenburg till Wittstock
många eftersläntare, hvaraf en del ihjälslogs af de uppretade
bönderna. Men då riksmarsken icke påträffades i Wittstock och
lifsmedel saknades, tilltog rymningen i stor skala. Af de 11 à
12000 man, som andra gången inryckt i Brandenburg, återkommo
likväl till Demmin 7000 man, förutom sårade, sjuke och hästlöse
(se Stahls förklaring n:o 5).
Försöker man nu göra sig reda för orsaken till de lidna
motgångarne, så finner man, såsom redan är nämndt, till en början
att de i främsta rummet böra tillskrifvas den gamle riksmarskens
sjuklighet. Om han, eller åtminstone Helmfelt, genast från
Stettin kunnat leda krigsrörelserna, i stället för den mindre
duglige Mardefelt, som dertill snart insjuknade, så skulle
förmodligen svårigheterna i afseende på underhållet lättare blifvit öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
