Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Granskningar och anmälningar af historiska arbeten
- 1) Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättartaflor. Af G Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
motvigt mot alltför mägtige vordne ätter, dessa principes, optimates,
barones Sueciæ, som långt före konung Magni tid omnämnas i offentliga
handlingar. Detta våga vi väl icke för visso säga, då vi ej här kunna
framlägga de grunder, hvarpå vi stödja ett sådant antagande, men
det synes oss i hög grad sannolikt, ehuru följderna icke motsvarat
förhoppningarne. De mäktiga Folkungarne afträda visserligen från
skådebanan och försvinna, men andra med dem befryndade och
jembördiga ätter fortlefva och vinna ökad makt. Knappast någon enda
af dessa kan härledas från k. Magni nydanade frälsemän; deras
ättartal hänvisa på långt äldre tider, och det företräde, de egt, viste de
äfven att försvara. Genom inbördes slägtskapsband slöto de sig
närmare till hvarandra, och på denna och andra vägar sökte de
utvidga sina jordagods. Ju större dessa voro, desto lättare kunde de
omgifva sig med ett talrikt följe samt sålunda bevara och öka sitt
inflytande. De bref och handlingar vi ega i behåll från medeltiden
vittna äfven härom, och icke så få äro de ättgode män, hvilka förut
träffas såsom godsförvärfvare innan de tillika uppträda som politiske
stormän. För de lägre ätterna var förvärfvandet af jordagods ett
hufvudvilkor för inträde i den högre adelns lysande krets och det
kräfdes vanligen några leds förnämliga slägtförbindelser innan det
fullt lyckades.
Visst ser man äfven på denna tid då och då en kraftig och storslagen
ande, som utan dessa föregåenden bryter sig en bana och stiger upp
till rikets högsta värdigheter; men han lyser som en meteor och
försvinner lika spårlöst som denna. En sådan var höfvitsmannen
Engelbrecht, och en annan — ehuru mindre framstående och af något
tvifvelaktig karaktär — r.r. Otto Torbjörnsson, en af vår medeltids
mest tragiska personligheter. Den förre var frälseman af tvifvelsutan
ung ätt, då den saknade fullt stadgadt ättemärke, och den andre
uppgifves till och med — ehuru uppgiften måste emottagas med
tveksamhet — hafva varit bondeson. Bådas banor stäcktes i förtid genom
de högadliges motvilja, och ehuru båda efterlemnade manlig afkomma,
försvunno deras ätter helt och hållet. Om Engelbrechts barn veta ej
ens permebrefven något att förtälja, och om Ottos blott att de varit
utfattige[1]. De kunde ej återvinna en mot fädrens svarande
[1] Då Styffe i sina Bidrag till Skandinaviens historia, Del. IV icke synes vara
fullt viss om Otto Torbjörnssons afkomlingar, anse vi oss här om dem böra meddela
några upplysningar. Med Margit Bondadotter egde han åtminstone en son Torbjörn,
hvilken skrifver sig »a vapn» och tillika med modren år 1500, tisdagen efter
midfastosöndag (d. 31 Mars) utfärdar (»i wår store trång och nöd») köpebref till Jöns
Falster på 2 gårdar och 2 fisken i Vermland. (Brefvet i gammal afskrift i
Kammar-Arkivet.) År 1502 kallas han af Sten Sture en fattig man och får tillåtelse att
kännas vid de gods samme Jöns Falster, som under tiden blifvit ihjelslagen, köpt
och förpantat i Vermland och Närike, samt behålla dem några år till dess man
finge se huru han skickar sig. (Orig. i danska geh. ark. Styffe l. c. N:o 202).
Han synes hafva varit bosatt i Vermland, och Fernow nämner med stöd af ett
originalpermebref att han der hållit lagmansting 1515. Det öde, som öfvergått
fadren och manade att söka hämnd, torde hafva dragit honom till det danska
partiet och tillskyndade honom en förtidig död, troligtvis i början af år 1521, ty den
21 April detta år skrifver Ture Jönsson till Konung Kristiern att dennes fogde
Asmus jemte en friboren man Torbjörn Odsson blifvit ihjelslagen af en skalkehop
från Vermlandsberg, (R.A. Hist. saml. fr. konung Gustaf I:s tid). Möjligtvis har
Otto haft ännu en son Nils, åtminstone gifva äldre genealoger och deribland sjelfve
Rasmus Ludvigsson, hvilken förunderligt nog ej känner Torbjörn, honom denne son.
Af offentliga handlingar hafva vi ej funnit detta bekräftadt; men om så varit,
måste denne Nils, som vid den ofvannämnda försäljningen år 1500 verkligen nämnes
såsom delegare i godsen (Berg i Elgå, Hövissa (Hösse) i Arvika med fiskeri samt
Jössefors laxefiske) och för dem tillika med säljarne anammar penningar, men ej
likasom Torbjörn af hustru Margit kallas »mijn käre son», hafva varit af ett äldre
gifte. I ett bref i Riksarkivet af 10 Juli 1551 omnämnes »friboren man Nils
Olsson» såsom i forna dagar egare af Solberg i Arvika socken. Detta är hvad med
stöd af permebrefven kan sägas, men Peder Månsson Utter, i sin slägtbok (R.A.)
gifver Otto 3 söner, Nils, Torbjörn och Gustaf samt en dotter Malin, gift med Tore
Olofsson Pyting.
Äldre skriftställare hafva orätt gifvit Otto Torbjörnsson namnet Stuth,
förmodligen emedan han ansetts vara son af den vermländske väpnaren Torbjörn Stuth i
Sund i Fryksdalen, hvilken lefde år 1431; men med denne eger han ingen
frändskap, och Torbjörns barn Erik i Hökarekulla och Ingeborg, hvilkas sigill finnas
bevarade, visa ett helt annat vapen. Efter all anledning var Otto infödd Vestgöte,
hvilket förklarar Vestgötarnes uppträdande till hans förmån; men om han såsom
Rasmus Ludvigsson uppgifver varit bondeson, torde vara mera ovisst. Att hans
fader egt frälsefrihet för några gods, som sedan tillfallit sonen, är åtminstone
säkert, och redan vid sitt första uppträdande skrifver sig Otto »a vapn» samt synes
egt flera gods och gårdar än man på den tiden kunnat vänta i en ofrälse mans händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 07:02:51 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/histbib/3/0443.html
