Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 1) Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättartaflor. Af G Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(eller de Bellemont), son af Robert Blanchmains. Yorke kallar denne
sistnämnde (L. C. s. 187) a leaper (läs: leper), who was founder of
Saint Leonards Castle in Leicester och Im-hoff: Vilhelmus leprosus,
dominus de Breteuil. Hans flykt till Skotland är för desse författare
alldeles obekant, och synes äfven föga förenlig med den svåra sjukdom,
hvarmed han synes hafva varit behäftad. Buchanan (Rerum. Scotic,
Hist. Lib. VIII.) och Lesley (De rebus gestis Scotic. Lib. VII.)
härleda visserligen Hamiltonska slägten från en flygtig engelsk ädling,
men den förre känner ej hans namn, den senare blott tillnamnet
Hamptoun (nobilis anglus cognomento Hamptoun) och båda förlägga
hans ankomst till Skotland till konung Robert Bruces dagar omkring
år 1323. Heraldici och genealoger hafva i alla tider och alla länder
gent emot kronologien intagit en oförskräckt och sjelfständig hållning,
men derjemte varit ett tjenstvilligt och hjelpsamt folk; synnerligast i
Skotland och England, der en framstående man genast måste förses
med en storartad »pedigree», som växer allt längre och längre tillbaka
in i det förgångna i samma mån han sjelf och hans ätteläggar
framglänsa i det närvarande. Folklynnet är också sådant att begreppet
novus homo der är mera ofattligt, mera obehagligt än annorstädes.
Sir William de Hambledens identitet med William Beaumont ser
derföre ut såsom en frukt af dylika »pedigree»-författares forskningar
eller gissningar; ty då det ligger ett godt stycke århundrade emellan
desse båda, faller det sig icke lätt att sammanföra detta tidsafstånd
på en enda mansålder. Härtill sälla sig äfven andra
svårigheter. Först och främst den sjukdom, såsom det vill tyckas
spetälska, hvarmed William Beaumont varit behäftad, och vidare den
omständigheten att Buchanan, då han (L. C. Lib. XII) omtalar
att konung Jacob III måst tvinga sin syster Maria icke blott till
skilsmessa från hennes första man, Thomas Boyd (Bode?), grefve af
Ärran, utan äfven till det nya giftet med Jacob, andre lord Hamilton,
kallar denne sistnämnde: »hominem prope novum». Detta torde han
väl ej kunnat säga om en Hamilton-Beaumont, äfven om denna
sistnämnda ätts, på vårt Riddarhus sannolikt efter La Roque (Histoire de
la maison d’Harcourt) anförda, härkomst från Bernhard Danus icke
skulle vara fullt bevislig. Vi våga derföre med temmelig tillförsigt
påstå att Hamiltonarnes börd från de gamle grefvarne af Mellent och
Leicester icke blott på Buchanans tid i slutet af 1500-talet utan
äfven på Im-hoffs tid 100 år derefter varit, i det allra närmaste om ej
fullkomligt, okänd. När och huru den upptäckts känna vi lika litet
som den lycklige upptäckaren; men att en sådan annexion skett är
dock lätt förklarligt. Då Hamiltonska slägten i början af 1700-talet
mer och mer utbreddes och dess medlemmar städse vunno nya
värdigheter, måste naturligtvis äfven dess »pedigree» blifva föremål för större
uppmärksamhet och försök göras att utfinna, hvem den der engelska
ädlingen varit, som först flyktat till Skotland och der grundat denna
vidt frejdade ätt. Vi kunna då äfven tänka oss att någon ätteforskare
under ett sådant sökande påträffat Yorkes i följd af så många nyare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
