Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 1) Den med sköldebref förlänade men ej å riddarhuset introducerade Svenska Adelns Ättartaflor. Af G Djurklou
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genealogiska arbeten i förgätenhet fallna verk, och der om Robert
Blanchmains son William funnit antecknadt icke »He was a leper»
utan »a leaper», hvilket kunde passa på William de Hambleden. Yorke
visade derjemte att de äldste grefvarne af Leicester fört ett hvitt
femblad i sin röda sköld, och sir William hade ju satt tre sådana i sin.
Men nu var William Beaumont tredje sonen af en grefve af Leicester
och hvad var väl då naturligare än att han tredubblat det fäderneärfda
fembladet. Denna omständighet måste vara öfverbevisande. William
Beaumont och sir William de Hambleden voro således en och samma
person. Detta godkändes; de båda ätterna sammanknötos och att
William Beaumont varit spetälsk (leprosus såsom Imhoff säger) och den
engelske till Skotland flyende riddaren af Lesley kallats Hamptoun, det
förglömdes lätt i glädjen öfver denna upptäckt. De kronologiska
svårigheterna föllo icke heller genast i ögonen, men när man började
bemärka dem och att det icke gerna vore tänkbart att en man, som
aflidit 1190 kunde ega en son, som ännu 1325 varit om ej ung dock
i sina bästa år, så var anknytningen redan ett factum, hvilket ej gerna
kunde ändras. Men denna svårighet kunde öfvervinnas. Hvarföre
skulle den, som först flydde till Skotland, just vara William? Han
kunde ju lika så gerna hafva varit dennes son Gilbert. Ja hvarför
icke? Det passade bättre och så fick sonen, såsom i vår
Riddarhus-genealogi skett, öfvertaga fadrens rol. Detta var ett i dylika fall
mycket vanligt sätt att undvika kronologiska obehag, när dessa störde
genealogiska combinationer, och äldre ättartaflor öfverflöda af sådana
exempel. Men allt detta oaktadt vilja vi icke bestrida möjligheten af
ett samband mellan de äldsta grefvarne af Leicester och den
Hamiltonska slägten. Dess nuvarande genealogi må gälla allt hvad den
förmår, ty felen här skada ej Sveriges historia; men våra tvifvelsmål
hafva vi ej kunnat undertrycka och hoppas att äfven de få gälla hvad
de kunna. Yi äro äfven nog djerfva att påstå att Hamiltonska
slägten hvarken i England, hos oss eller i andra länder, behöfver denna
ovissa glans öfver sina äldre dagar, och att dess skilda grenar, nöjda
med den ära de sjelfve obestridligen vunnit, kunna utan uppoffring
undvara alla lånta fjädrar, men deremot böra de alla, såsom ett
dyrbart arf från deras sagotid, bevara sägnen om deras stamfaders
öfvergång till Skotland och denna sägen, som sprider ett romantiskt
skimmer öfver ättens första uppkomst, förtjenar att varda känd äfven utom
den familj, vid hvars härd han såsom ett kärt slägtminne i
århundraden berättats. Omkring år 1323 — så lyder sägnen dels efter
Buchanan, dels efter andra äldre uppteckningar — hade en engelsk ädling i sin
konungs hof dristat rosa den skotske konungen Robert Bruces lycka
och mandom. Detta tycktes mången vara ett föga höfviskt tal och
förtröt i synnerhet konungens kammarherre John Spencer. Med
vredgadt sinne och dragen dolk störtar han loftalaren inpå lifvet och
tillfogar honom ett lätt sår. En sådan skymf kunde ej lemnas
ohämnad, och då den förolämpade hindrades att på stället utkräfva hämnd,
dödar han Spencer dagen derpå. Nu måste han fly till Skotland, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
