Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 4) Svedelius: Minne af Riksmarsken Grefve Svante Sture. Af —rst—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXVIII
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR.
56
angelägenheter eller rustningens upprätthållande — stundom i sina
domslut inlade ett underdånigt vädjande till den kungliga instansen.
När nu adeln från de olika provinserna framkallades för att höra sin
dom, blefvo månge »sagde ifrån frälset»; andre frikändes af det klara
skäl »att de inga gods hade», men till dem kunde ingalunda grefve
Svante räknas. För honom likasom ock för grefvarne Per Brahe och
Gustaf Johansson (tre rosor) trädde nu den konungsliga nåden
emellan på ett synnerligen märkbart sätt, i det de fingo förblifva i oqvald
besittning af sina frälsen, och sluppo undan med en påminnelse om
de vilkor, »som i deras obligationer voro angifna». I sammanhang
härmed kunna vi icke undgå att rigta en anmärkning mot det alltför
ensidiga totalomdöme förf. fäller om konung Eriks Nämnd. Han säger
(s. 149), att lion »tecknade sitt domarekall med blod, som utan skäl
utgöts», och vidare att hon »kunde blifvit en grundval för en
beståndande ordning, ett värdigt minne från sin stiftares tid; nu blef hela
inrättningen insvept i fördömelsen, som träffade den fallne konungen,
och saken förgicks med sin upphofsman». Det kan väl vara sant att
den Nämnd, inom hvilken ofta Göran Persson uppträdde såsom
åklagare, hyste få betänkligheter för att fälla de dödsdomar han äskade,
utan att dock alla derföre gingo i verkställighet, men hvad som icke
bör förbises, då Nämnden sjelf ställes inför efterverldens dom, är bl. a.
den storartade verksamhet hon i rättvisans namn utöfvade, då fråga
blef om att skaffa ersättning åt de talrika personer, frälse såväl
som ofrälse, hvilka blifvit lidande genom konung Gustafs indragningar
af gods till kronan. Här är icke tillfälle att närmare ingå i en
skildring af de förhållanden, som blefvo uppenbara genom Nämndens
ran-sakningar i denna fråga, men visst är, att de vanliga begreppen om
menskliga rättigheter mera öfverensstämma med Nämndens domslut i
ifrågavarande mål, än med konung Gustaf den Förstes »anammande af
gods på vederlag», — som uteblef.
Då Svante Sture vid denna tid erhöll ett nytt uppdrag, nämligen
att ifrån Vestergötland anskaffa krigsförråd och proviant för
garnisonen i Varberg och för det krigsfolk, som belägrade Bohus fästning,
kunde det icke ’ dröja länge innan äfven han skulle blifva öfvertygad
om huru omöjligt det vore, att göra en herre med konung Eriks
ombytliga lynne till lags. Konungen lär väl också å sin sida icke hafva
saknat anledningar att klandra mycket af sina krigsbefälhafvares
operationer, likasom ock af de åtgärder, som oskickligt vidtogos eller
alldeles försummades af hvad man i våra dagar skulle kalla härens
in-tendentur, men ett utmärkande drag i de ordres och befallningar
konung Erik plägade utdela till sina tjenare, var deras hvarandra
motsägande innehåll, som gjorde det omöjligt att lyda honom i ett, utan
att bryta mot honom i ett annat. Man må icke tro att detta
förhållande hade sin enda grund i den kända ombytligheten och
oefterrättligheten i konungens sinnelag. Der bakom stod en annan orsak, som
kastar sin mörka skugga öfver konungens, men ännu mera öfver hans
gunstlingars minne. När efterräkningen började rörande Nils Stures
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
