Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 4) Svedelius: Minne af Riksmarsken Grefve Svante Sture. Af —rst—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57
svedelius: minne af riksmarsken svante sture.
LIII
förhållande vid belägringen af Bohus, sade man, att »herr Nils aldrig
kunde komma till att uträtta något af den ena befallningen förr än
honom blef en annan tillskrifven igen» (sid. 204), och dylika
exempel voro så talrika, att icke fruktan för konungens eller Göran
Perssons hämnd slutligen kunde tillbakahålla en ganska allmän klagan
häröfver. De misshagliga offer, som snärjdes genom denna list, voro
icke få; stundom vågade de öppet inför Nämnden förklara, att
»konungen ställer så sina instruktioner för en och annan, dem ingen kan
fullkomna, utan måste på ändalykten sätta der lif och lem till» l).
Sådant kunde ske då onda rådgifvare förde i ledband sin konung,
hvilken, för att begagna ett af förf:s uttryck, »slarfvat bort sitt sunda
förnuft».
Att Nämndens dom öfver Nils Sture var orättvis, derom torde
icke någon vilja tvista, men då förf. talar om den »svåra förvirring i
föreställningarne om lag och rätt», som skulle * hafva röjts deri, att
»ett mål, som ej rörde konungens personliga uppvaktning i hans hof,
utan rikets tjenst i offentliga värf, kunde behandlas efter hofartiklarne
ej efter allmän lag», så må man dock dervid erinra sig, att detta
ingalunda var här något undantagsfall, utan hade tillämpats alltifrån den
stund, då dessa hofartiklar utfärdades, d. v. s. vid Eriks tillträde till
regeringen. Väl var det hufvudsakligen konung Christoffers landslag,
(hvilken vid denna tid alltmera börjat undantränga Magnus Erikssons)
som lades till grund för lagskipningen utöfvande, men alltifrån
Nämndens tidigaste verksamhet blef det allmän praxis att i de frågor, på
hvilka man kunde mera ordagrant tillämpa hofartiklarnes paragrafer
än den allmänna lagens, döma efter dem äfven i sådana mål, som i
intet afseende rörde »konungens personliga uppvaktning i hans hof».
An tillämpades de vid domen öfver en kammarskrifvare, som i
kammarens räkenskaper infört mindre än ban af kronans fogdar uppburit,
eller öfver en annan, som försålt kronospanmål »sig till profit», hvaraf
följden blifvit att »bryggning och bakning till flottans behof
försummades»; än var det på grund af dem, som dom fäldes öfver en
underfogde i landsorten, som falskeligen beskylt sin förman för försnillning
ifrån kronan o. s. v. Att dock mannamån och en vådlig godtycklighet
ofta varit rådande i lagskipningen, vilja vi ingalunda förneka.
Slutligen kom ordningen också till Svante Sture att kallas till
ransakning inför Nämnden. Vid framställningen af denna märkliga
rättegång, som hölls på Svartsjö den 8—16 Maj 1567, följer förf.
det förslag till dom öfver de för högmålsbrott anklagade, hvilken af
Göran Persson framlades inför ständerna i Upsala, samt konung Eriks
egna dagboksanteckningar. En annan urkund finnes dock äfven
bevarad, nämligen utdrag ur Nämndens protokoll rörande samma
ransakning, och som visar, att de ord förf. anför (sid. 264) ur konungens
dagbok, att han »examinerat hvar och en af desse adelsmän särskildt»,
*) Detta yttrande fäldes (1567) af kammarskrifvaren Volmar Vickman, som
derföre dömdes till döden. Andra hade före honom yttrat detsamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
