Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 6) Holm: Danmark-Norges udenrigske Historie under den franske Revolution og Napoleons Krige, fra 1791 til 1807. Af Olof Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77 HOLM: DANMARK-NORGES UDENRIGSKE HIST. 1 7 9 1-1 80 7. LXXVII
norden. Äfven efter Gustaf IV Adolfs eget tillträde till regeringen
i Sverige rådde ännu fortfarande ett godt förhållande mellan detta
land och Danmark. Vid denna tid tycktes koalitionskriget närma sig
sitt slut, enär Österrike genom Bonapartes segrar tvangs att (d. 18
April 1797 i Leoben) ingå på de fredspreleminärer, som denne
föreskref. I Frankrikes uppträdande såsom en eröfrande magt såg dock
Bernstorff icke något lyckligt förebud för varaktigheten af freden i
Europa.
Sådan var nu sakernas ställning, när den store statsmannen afled
den 21 Juni 1797.
Andra hohen.
Vid x^ndreas Peter Bernstorfifs död blef hans son Kristian
Günther Bernstorff, under titel af »Statssekretær», Danmarks utrikesminister.
Såsom sådan erhöll han i viss mån helt annan ställning, än den hans
fader innehaft. Han blef icke president i det s. k. tyska kansliet och
icke, förrän år 1803, medlem af »Geheimestatsraadet», der han således
dessförinnan icke egde rösträttighet. Också visade, efter A. P.
Berns-torffs död, kronprinsen Fredrik1) mera håg än förut att göra sin vilja
gällande. Men Kristian Bernstorff egde dennes förtroende och hade
äfven hos ett par andra ledamöter af statsrådet att påräkna stöd för
sina meningar. »Uden at han var Bærer for Danmark-Norges
Uden-rigespolitik efter den Maalestok, hvorefter hans Fader havde været
det, maa han gjælde for att have haft stor Indflydelse på den» —
säger vår författare, som för öfrigt väl ej frånkänner honom
stats-mannaskicklighet, men dock icke anser honom hafva egt fadrens högre
begåfning. Den unge ministern fasthöll företrädarens åsigt, att
neutralitetssystemet borde utgöra målet för den danska regeringens
utrikespolitik. Ställningen i Europa var i hög grad kritisk. Den tyska
riksförfattningen hotades med upplösning. Men just denna författning
betraktades af den tidens danska statsmän såsom ett värn för
Danmark mot söder. De ansågo, att Preussen vid Baselerfreden uppoffrat
Tysklands sak åt Frankrike och de fruktade, att förstnämnde stat skulle
till vederlag för sina åt Frankrike redan så godt som afträdda
besittningar vester om Eben, möjligen erhålla något eller några af de till
Danmark gränsande tyska rikslanden. Men ju mer den danska
regeringen efter freden i Campo Formio (d. 17 Oktober 1797), började
komma under fund med Österrikes hemliga löften till Frankrike, dess
mer sökte den att åter närma sig Preussen, hvars handlingssätt den nu
såg i ett mildare ljus, oaktadt den ej kunde annat än harmas öfver
clen passivitet, som Preussen i likhet med Österrike iakttog mot
Frankrike på den skändliga kongressen i Rastadt (December 1797—April
1799). Kejsar Pauls politik började emellertid nu blifva betydelsefull
för Europa i allmänhet och således äfven för Danmark, enär han år
1798 sökte bilda ett stort försvarsförbund mellan alla de nordiska
mägterna, till hvilka äfven Preussen och Österrike då för tiden räk-
Kronprinsen förde regeringen i sin sinnessvage faders, k. Kristian \TII:s namn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
