Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 6) Holm: Danmark-Norges udenrigske Historie under den franske Revolution og Napoleons Krige, fra 1791 til 1807. Af Olof Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OX V III
GRANSKNINGAR OCH ANMÄLNINGAR.
82
rättelsen om kejsar Pauls död kom d. 8 April till Köpenhamn och
väckte der stor glädje. Regeringen hade nemligen fruktat, att den
skulle få både Ryssland och Sverige till fiender, för det att man, dem
oåtsporda, inlåtit sig i en öfverenskommelse mecl England. Denna
fruktan blef således nu i betydlig mån lugnad.
Oaktadt den engelska regeringen låtit företaga ett anfall mot
Danmark, undvek den dock att förklara krig mot neutralitetsförbundets
medlemmar i gemen, för att icke komma i öppen fejd med Preussen.
Men Sverige och Ryssland borde deremot tvingas att uppgifva
förbundet. I sin berättelse om de operationer, som den engelska flottan
nu verkstälde i Östersjön, visar författaren, hurusom det var på grund
af en i vänskaplig ton hållen direkt uppfordran från kejsar Alexander,
som Hyde Parker ansåg sig böra inställa de tillämnade fiendtligheterna
mot Sverige. Ur författarens teckning af neutralitetsförbundets
successiva upplösning böra ytterligare några drag anföras. Preussen, som
endast för att hindra en befarad allians mellan kejsar Paul och
Bonaparte, anslutit sig till neutralitetsförbundet, drog sig tillbaka derifrån,
så snart den förres död gjort slut på närmandet mellan Ryssland och
Frankrike. Den nordtyska stormagten visade till och med en stötande
hållning mot Danmark. — »Det er» — yttrar författaren vidare —
»den sørgeligeste Side ved Neutralitetsforbundets Historie 1801, at det
fjærnede Danmark-Norge og Sverige fra hinanden». När den
utlofvade svenska hjelpsändningen mot engelsmännen uteblef, väcktes
nationalhatet mot Sverige åter till lif i Danmark, till och med inom
de högsta kretsarna. Man visste nemligen icke. att Gustaf Adolf med
största ifver sökt påskynda sin flottas utlöpaude, och man trodde icke,
att han på allvar velat bistå Danmark. I Sverige åter, och särskildt
i Stockholm, der en allmän förtjusning gifvit sig luft vid
underrättelsen om danskarnes hjeltemod i slaget af d. 2 April, betraktade man
med missnöje den dansk-engelska stilleståndskonventionen, men öfver
de oblida omdömen, som i Köpenhamn fäldes öfver den svenska
politiken, harmades man dock mest. Isynnerhet Gustaf Adolf sjelf
ådagalade på många sätt sin vrede mot Danmark. Författaren medgifver,
att den danska regeringen ej vid denna tid visade mot Sverige all den
öppenhet och tillit, som vederbort, men å andra sidan yttrar han om
den svenske konungen och dennes rådgifvare, att de »i langt højere
grad fulgte en Politik, der hindrede Enighed i Norden». Att Gustaf
Adolf hyste planer på Norges eröfrande, framhålles såsom en i
betydlig mån medverkande orsak till den danska regeringens misstroende
mot honom. — Danmark hade väntat sig, att kejsar Alexander skulle
med fasthet häfda de neutrala staternas fordringar gentemot England,
så att man med dess biträde omsider skulle kunna bringa till stånd
en internationel sjörätt. Men hvarken den unge kejsaren eller hans
ministrar egde nog skicklighet, för att på diplomatisk väg kunna lösa
en sådan uppgift. Dessutom, varnade af Danmarks öde och väl
vetande, att för tillfället det ryska försvarsväsendet befann sig i ett
dåligt skick, vågade de ej trotsa England. Glömmande sina gifna löften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
