Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar af historiska arbeten - 8) Weibull, Tegnér: Lunds Universitets Historia 1668—1868. Af — a —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105 weibull, tegnér! lunds universitets historia. CIII
hvartill universitetet såg sig hänvisadt. Ännu vid slutet af Carl XI:s
regering uppgick dess budget till föga mer än hälften af det belopp,
hvilket i 1668 års stat upptagits såsom erforderligt till dess utgifters
bestridande. Då Carl XI i en offentlig handling af år 1695 gifver
sig sjelf det vitsordet: "det är hvarjom och enom nogsamt bekant,
att vi snarare eftertrakte att förbättra än förringa hvad till pios usus
af våre predecessorer Sveriges konungar är blifvit förlänt", så har detta
sin giltighet endast genom den gjorda inskränkningen till anslag gifne
af Sveriges regenter. Af de för bildningens ändamål gjorda
donationer, som förskrefvo sig från Skånes danska tid, hade blott helt litet
blifvit för det ursprungliga syftemålet bevaradt.
Under Carl XILs regeringstid skulle äfven af detta lilla endast
en del komma universitetet tillgodo. För det långvariga och
förödande krigets behof togos penningar — och måste de tagas —
öfverallt, der cle kunde erhållas, hvadan universitetslärarne, oaktadt de
nödgades erlägga utomordentliga kontributioner och derjemte
esomoftast med mer eller mindre frivilliga sammanskott bispringa det
allmänna, likväl sjelfva först efter flerårig väntan fingo uppbära någon
del af sina löner, under det att den till fattige studenters understöd
afsedda kommunitets-spanmål indrogs till fältmagasinerna. När härtill
lägges, att provinsen å nyo blef skådeplats för ett blodigt krigs
förhärjningar, och att den lilla universitetsstaden under åratal åtnjöt den
med tunga bördor förbundna äran att vara på en gång kungligt
residens och högqvarter för en armé, har man lätt att föreställa sig, i
huru hög grad universitetets verksamhet måste hafva blifvit hämmad.
Med frihetstiden återkom fredslugnet och förhållandena blefvo
å nyo mera normala. Men i samma mån som universitetet kunde
ostördt arbeta på fullgörandet af sin i och med vetenskapernas
utveckling allt svårare och mera omfattande uppgift, i samma mån visade
sig äfven allt tydligare, huru otillräckliga läroanstaltens tillgångar voro.
Under detta tidskifte blef visserligen konstitutionernas föreskrift om
anställande af adjunkter något annat än en tom bokstaf, men då
antingen inga eller endast knappa löner kunde för dessa nya lärare
åstadkommas och de således till en del måste åtnöjas med stipendier,
lyckades det icke alltid att genom denna anordning vid högskolan
fästa och bibehålla de bästa krafterna. Nya och väl behöfliga
professioner inrättades, men äfven åt dessas innehafvare hade man inga
löner att erbjuda, utan de fingo trösta sig med den ovissa utsigten
att i en kanske aflägsen framtid tillträda någon då ledigblifvande
professorslön. Naturligtvis kunde under sådana förhållanden medel
endast i ringa mån beredas till inrättande och utvecklande af de
särskilda institutioner, hvilka för det alltmera utvidgade studiet af
medicinen och naturvetenskaperna voro oundgängligen nödiga.
Universitetets ställning förblef alltjemnt i ekonomiskt hänseende
bekymmersam och fortfor mycket länge att så vara. Ännu under de första
decennierna af innevarande sekel hade högskolan knappast andra
inkomster att påräkna än de af ålder ad pios usus afsedda, hvilka Carl XI:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
