Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anses såsom helt och hållet öfverflödig: möjligen kunna genom
dessa urkunders vitnesmål förut uttalade åsigter vinna ökad
bekräftelse, eller vissa enskilda frågor erhålla en mångsidigare
belysning.
Att vid en teckning af den svenska högadelns förhållande
under denna tid det förnämsta intresset måste fästa sig vid de
genom sin ställning i samhället, sin rika begåfning och sitt
olyckliga öde så ryktbara rådsherrarne Gustaf och Sten Banér,
Hogenskild och Ture Bjelke samt Erik Sparre, hvilka i främsta
rummet kunna betraktas såsom aristokratiens ledare och målsmän,
ligger i sakens natur. Men äfven andra medlemmar af högadeln
så inom som utom rådet ingrepo på ett sådant sätt i
händelsernas gång, att deras handlingssätt förtjenar en närmare
uppmärksamhet.
Innan vi öfvergå till vårt egentliga ämne, vilja vi emellertid
först kasta en blick på aristokratiens ställning under de första
Vasaregenterna samt på det förhållande, hvari hon under tiden
närmast före Sigismunds tronbestigning stod till konungahusets
medlemmar.
Stockholms blodbad, ämnadt att för alltid befästa föreningen
mellan Sverige och Danmark genom att krossa den svenska
högadeln, hvilken, om den också stundom varit de danske
konungarnes stöd, dock därmed endast åsyftat att befästa sin egen
makt och lika ofta gifvit ledare åt det fosterländska partiet, gaf
i stället dödshugget åt unionen. Därigenom blef nämligen denna
lika förhatlig för de mäktiga slägterna, som den redan förut var
för flertalet af folket, och den nationela rörelsen, ej längre af
inhemska partichefer motarbetad och hämmad i sin kraft,
åtminstone ej af sådana, som ännu kunde göra anspråk på något
inflytande, lyckades sålunda uppnå sitt länge eftersträfvade mål:
upprättandet af ett nationelt konungadöme. I och med det
samma inträdde en väsentlig förändring äfven i den svenska
aristokratiens ställning. Nedböjda genom de sista olyckorna,
utan stöd af en utländsk konung och hotade af den demokratiska
rörelsen, hvilken, sedan den brutit unionen, en tid syntes vilja
vända sig såväl mot sitt eget verk, den nyskapade
konungamakten, som mot sin gamla motståndare, högadeln, måste de
svenska stormännen ej blott med en hittills sällspord
undergifvenhet bevisa den ur deras egen krets utgångne konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
