Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid den tid då Gustaf, äldsta barnet af Sveriges "utkorade
prins oeli arffurste" Adolf Fredrik och af kronprinsessan Lovisa
Ulrika, blef född, rädde åtminstone i utvertes mening ett
någorlunda godt förhållande mellan Sverige och Danmark. Den harm,
som Adolf Fredriks utväljande till svensk tronföljare alstrat hos
danska hofvet, hade visserligen varit fullkomligt på punkten att
utbrista i öppet krig, men omsider hade mellan de bada
regeringarna dock en förlikning för tillfället blifvit bragt till stånd
under vintern 1744. Englands, Hollands, Frankrikes och Preussens
föreställningar, samt Rysslands hotande språk och vidtagna
åtgärd att (på senhösten 1743) sända Sverige hjelp trupp er, hade
ingifvit danska hofvet helsosamma tvifvelsmål om möjligheten att
nu med våld kunna mot sistnämnde magt någonting till sin förmån
uträtta. Den danska statskassan lärer icke hafva befunnit sig i
något lysande skick. Derjemte var den rättänkande och
samvetsgranne konung Kristian VI säkerligen sjelf ingalunda moraliskt
öfvertygad om sin befogenhet att med väpnad hand häfda sin sons
s. k. rättighet till den svenska tronen, och säkerligen var det
honom motbjudande att betunga sig med ansvaret för den
blodsutgjutelse, som af ett sådant företag skulle blifva en nödvändig
följd. Såsom "satisfaktion" och såsom vilkor för fredens
bibehållande hade han i början fordrat, dels att Sverige skulle vid
kongressen i Abo förmå numera storfursten Karl Peter Ulrik att
för sig och sina efterkommande afstå från alla anspråk på Slesvig
samt till danska konungahuset afträda sina holsteinska
besittningar; och dels, att de svenska ständerna skulle i valkapitulationen
tillförbinda Adolf Fredrik, såsom storfurstens närmaste agnat, att,
likaledes till danska konungahusets förmån, afsäga sig sina egna
och sina efterkommandes arfsanspråk på nämnde länder. Den
förra af dessa fordringar måste snart öfvergifvas, emedan hvarken
kejsarinnan Elisabet eller storfursten sjelf ville höra talas om
något afträdande af Holstein eller af holsteinska husets anspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
