Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
55
rydberg: sverges traktater med främmande magter. i. X
LIX
ken jemte Claes Christersson (Horn) bl. a. erhållit i uppdrag att
uppteckna råmärkena ifrån Nyslotts län till Hvita hafvet, hvarvid de
"leddes mera af fosterländskt nit än den historiska rättens grundsatser".
Ofvannämnda gränsmöte blef aldrig hållet, men underhandlingarna
upptogos af konung Erik 1561, då Jurijs och Magnus’ traktat alis
icke nämnes, men i Aug. s. å. afslöts ett fördrag, der det bestämdes
att ett ytterligare möte skulle hållas 1572, hvarvid gränserna skulle
utmärkas i öfverensstämmelse med 1323 års (äkta) fördrag. Utg.
anmärker att detta är "den sista gång denna urkund åberopas, till
hvilken hänvisats i alla fördrag mellan Sverige och Ryssland allt ifrån
år 1482". "Teusina-freden, d. 18 Maj 1595 gjorde om ock icke slut
dock en afslutning af dessa sekelgamla tvister". Huru fördelaktig för
Sverige den i den falska urkunden upptagna rålinien var, synes bäst
deraf att vid Teusina-freden ingen utsträckning af Sverige äskades
utöfver nämnda rågångslinie i den del af landet nämligen, der
densamma betecknade gränsen. Det oäkta brefvet tillerkände Sverige
östligaste delen af nuvarande S:t Michels län samt en liten del af
Kuopio län utöfver det äkta brefvets rålinie (sid. 463).
Gsnom att här påpeka utg:s framställning af denna traktats
invecklade historia, hafva vi haft för afsigt att framlägga ett bevis på
huru detta traktat-verk genom utg:s kritiska granskningar förvandlats
ifrån en blott och bar urkundsamling till en i hög grad lärorik
historisk läsning. Vi våga påstå att hvar och en, som uppmärksamt följer
utg:s förträffliga utredning af den hittills dunkla frågan om de båda
urkundernas förhållande till hvarandra, skall anse honom hafva på ett
fullt tillfredsställande sätt löst denna synnerligen vigtiga fråga, som
trotsat många föregående historiska forskares försök. I detta som i
många andra fall- har utg. gifvit arbetarena på samma fält ett
föredöme, som vi anse oss böra framhålla. En historisk kritiker, som
rör sig inom områden, der på många ställen bygd ännu icke brutits,
kan, såsom exemplen ofta hafva gifvit vid handen, lätt frestas att
sedan han med framgång undersökt en del af de okända trakterna,
söka hvila efter sitt ansträngande arbete och förbigå sådana ställen,
der de svåraste hindren stänga hans väg, och detta oaktadt, och med
rätta, vinna pris för hvad han uträttat. Större lof förtjenar dock
utan tvifvel den ihärdighet, och, vi ville säga, det vetenskapliga mod,
att gifva sig ut just der de svåraste hindren resa sig upp, och det
är denna mera. sällsporda förtjenst, som utg. sjaies hafva rätt att här
få erkänd. Vi behöfva icke framhålla några andra facta härutinnan
än dem som torde visa sig af hvad vi ofvan omtalat, och tillägga
endast att den af oss här antydda förtjenst träder tydligast i dagen
på de ställen, der utg. icke blott framlagt egna bevis utan äfven med
aktningsvärd samvetsgrannhet uppletat andras motbevis, för att i sin
ordning åter söka vederlägga dem. Den allvarligt vetenskapliga
prägel, arbetet härigenom erhållit, träder den uppmärksamme läsaren lätt
för ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
