Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
E. HILDEBRAND.
10
gjorde man måhända rättast och har i alla händelser de bästa
skäl för att vid tryckningen använda tecknet ce. — Medan æ
sålunda försvann ur en grupp af medeltidshandlingar, inträngde det
deremot under en något olika form i eu annan. För att uttrycka
det svenska ä-ljudet upptages efter hand, sannolikt ur norsk eller
isländsk skrift, en ny sammansättning af a och e, hvarvid åter
^-tecknet snart började att krympa ihop och förändras. Liksom
stunget ø uppkommit genom en sammansmältning af o och e, så
antog ce snart formen af ett stunget a, och det kunde med
skäl sättas i fråga, huruvida icke en motsvarande typ verkligen
borde användas i stället för det nu brukliga ce. Redan här skulle
vi vidare kunna upptaga frågorna om tecknen för u och v, i och
j, dubbelt f m. fl., men föredraga att i annat sammanhang
behandla dem.
Att genom en särskild stilsort (kursivering) utmärka en
upplöst förkortning har till den senaste tiden hos oss iakttagits, i
synnerhet i fråga om skrifter eller handlingar på svenska. Yi
hänvisa endast till Diplomatarium, lagarne, fornskriftsällskapets
samlingar. I skrift, som utgifves uteslutande i språkligt intresse,
ma det vara på sin plats. I andra fall torde det få anses som
obehöfligt och ändamålslösa I paleografiskt hänseende är det
naturligtvis tecknet för förkortningen, som är af betydelse, icke
de bokstäfver, i hvilka detsamma kan upplösas. Men att
återgifva detta tecken i tryck kan ej gerna sättas i fråga, och af
de kursiverade bokstäfverna kan man icke med någon fullkomlig
säkerhet sluta till hvad tecken som användts. Det skulle
sålunda vara af andra skäl, som kursiveringen skulle bibehållas;
till dessa återkomma vi längre fram.
Fullkomligt likgiltigt ur paleografisk synpunkt är vidare det
stränga återgifvandet i tryck af originalens egenheter i afseende
pä interpunktion och små eller stora bokstäfver. De små
bokstäf-verne eller minusklerne äro betecknande för den medeltidsskrift,
med hvilken vi i Sverige ha att göra, Enstaka stora bokstäfver
qvarstodo emellertid sedan äldre tid och användes utan
urskil-ning. Det hör till en nyare ortografis finesser att låta vissa
slags ord för beqvämligheter skull utmärkas genom stor
begynnelsebokstaf. För paleografien kunna visserligen majusklernas
form vara af intresse. Men de återgifvas endast onöjaktigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
