- Project Runeberg -  Historiskt bibliotek / Femte delen /
32

(1875-1880) With: Carl Silfverstolpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

32

E. HILDEBRAND.

10

språkvidrig eller ändamålslös. Det bör t. ex. icke komma i fråga
att låta vårt sätt att uttrycka å(o)- och ä(e)-ljud blifva norm vid
redigeringen af de gamla aktstyckena, lika litet som en enkel
konsonant bör fördubblas derföre att så till äfventyrs är sed i
närvarande stund. Lika litet bör någon ändring företagas med
bokstäfver, som uttrycka ett verkligt, utsägbart ljud, äfven om
det afviker från det normala. Hvad vi åsyfta skall emellertid
blifva klarare, när vi till undersökning upptaga några vigtigare
och oftare återkommande fall, der en redigeringsändring kan
komma i fråga.

Yi upptaga till en början de förändringar vi i en
föregående afdelning från paleografisk synpunkt belyste för att äfven
från språklig egna dem några ord. Det torde vara klart att
de anordningar med interpunktionen och stora
begynnelsebokstäf-ver, hvilka från paleografisk synpunkt visade sig vara alldeles
oförargliga, lika litet kunna väcka någon anstöt ur språklig.
Trycker jag inuti en mening beder i stället för Beder, torde det
för språkforskaren vara fullkomligt likgiltigt, på samma sätt om
jag skiljer satsdelarne åt genom komma och punkt. För läsaren
är det deremot ytterst angenämt dels att hans öga icke stötes
genom ett ovanligt bruk af majuskler, dels att han sjelf innan
läsningen slipper att verkställa interpunktionen eller stores af på
måfå placerade skiljetecken. Hvarföre skulle också det arbete,
som en, utgifvaren, bör vara i stånd att verkställa, onödigtvis
upprepas af enhvar, som tager boken i sin hand? Detta gäller
lika väl om handlingar från medeltiden som från den nyare; ja,
icke minst i fråga om de senare är det utgifvarens skyldighet
att genom interpunktion underlätta läsningen. Interpunktionen
och satsbyggnaden voro aldrig vårdslösare än i vissa af sextonde
århundradets skriftliga alster. Yid många af dem kan
interpunktionen verkligen kräfva icke blott eftertanke utan äfven skarpsinne,
och utgifvaren kan med tillfredsställelse känna sig öfvertygad att
han genom dess utförande gjort läsaren en verklig tjenst. Anda
in på sjuttonhundratalet fortfar för öfrigt denna bristfälliga
inter-punktering uti samtida handlingar, vid hvilka en korrigerande
hand sålunda erfordras.

Något större svårigheter medför frågan om antydandet af
upplösta förkortningar uti svenska medeltidshandlingar, i hvilka
detta hittills har plägat ske. Oförnekligt är, att ett angifvande af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 21 16:15:27 2014 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/histbib/5/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free