Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
OM ÄLDRE HANDSKRIFTERS ÅTERGIFVANDE I TRYCK.
35
Enkelt a bereder inga svårigheter, lika litet enkelt e, om
vi undantaga det fall, då det senare har uppkommit ur æ,
vid hvilket man kunde ifrågasätta återupptagandet af sistnämda
bokstafsförbindelse. Stå a eller e i stället för andra bokstäfver,
bör enligt den ofvan gifna grundregeln ingen ändring komma i
fråga. Det är i allmänhet svårt att afgöra, när man har ett
verkligt skriffel framför sig eller tecknet för ett mera ovanligt
uttal. Ar man försäkrad om att det förra eger rum och kan
gifva skäl derför, må man visserligen företaga den ändring, som
är befogad.
Brydsammare blir förhållandet med i; här gäller det
nämligen att skilja vokaltecknet i från konsonanttecknet j och
bestämma de båda ljudens förhållande till hvarandra, hvilken
fråga vi här för sammanhangets skull på en gång vilja söka att
utreda. De ursprungliga formerna äro I och i. Men i samma
mån skriften försämrades, blef man vårdslösare med teckningen
och i började ofta att förlängas nedåt, till en början i slutet
af orden och i de latinska siffrorna. Snart gick man likväl
längre; Jångt och kort i, liksom stort och litet, användas utan
urskilnad i alla delar af ordet nästan utan undantag och ofta
i samma urkund på de platser man minst väntade (sålunda
långt i uti ita, kort uti justus). Äfven prepositionen i finnes ofta
tecknad med ett utdraget streck, liksom anslagsljudet i många
ord, der det otvifvelaktigt är en vokal, t. ex. jdher. Med
paleo-grafiens hjelp kan man således ej afgöra, när man i en skrift från
medeltiden eller början af den nyare har vokalen i eller
konsonanten j framför sig. Att derföre trycka handskrifternas långt
utdragna i med vårt j blir ett fel, enär detta tecken numera
alltid utmärker konsonanten. Bättre vore då att utan undantag
trycka i, huru omväxlande än formerna äro. Men lika säkert
som omöjligheten att på paleografisk väg skilja mellan vokalen
och konsonanten torde det emellertid vara att redan under
medeltiden konsonantljudet j i svenskan förekom. Det är ingen
anledning att antaga att namnet Jens någonsin uttalats I-ens. Yill
man således i tryck använda i och j efter vårt nuvarande bruk
torde det i allmänhet, åtminstone för den senare medeltiden, icke
medföra några faror. Språkforskaren kan derigenom icke
förvillas, ty i formellt afseende, kan man säga, är det endast i,
som i denna tidens skrift användes, ehuru under de mest väx-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
