- Project Runeberg -  Historiskt bibliotek / Femte delen /
41

(1875-1880) With: Carl Silfverstolpe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

11

OM ÄLDRE HANDSKRIFTERS ÅTERGIFVANDE I TRYCK.

41

Vid enkelt f behöfva vi icke uppehålla oss; deremot
förtjenar den i gammal skrift ofta förekommande dubbelskrifningen
något större uppmärksamhet. Dubbelt f har i alla tider uti
svenskan varit ovanligt, för så vidt ej tvänne ord i en
sammansättning möta hvarandra. Så mycket mera frapperar den
dubbelteckning af f\ som möter oss i otaliga fall, ju närmare vi komma
den nyare tiden, som långt in på densamma fortfarande är lika
vanlig och äfven eger en motsvarande typ i vårt äldsta
boktryck. Det förekommer icke blott ensamt, utan äfven tillsammans
med u eller v (ffu, ffw). Till och med i ordspetsen märkes
denna dubbelteckning icke så sällan. Emellertid kan det sättas
i fråga om vi icke här helt enkelt ha att göra med en grafisk
egenhet hos skrifvarne under vissa tider. Att detta måste vara
fallet med nämda teckning uti ordspetsen är tämligen klart och
medgifves väl af de flesta. Det framgår redan af en jämförelse
mellan teckningen af stort och litet dubbelt f uti urkunderna.
Man tycker sig se huru den mindre formen utvecklat sig ur den
större rent kalligrafiska. Men kan ej detta ha varit fallet äfven
inuti orden? Skälen för ett sådant antagande äro flera. Först och
främst öfverensstämmer teckningen af detta dubbla f i allmänhet
helt och hållet, hvarhelst den än förekommer, och den har
analogier i vissa, ehuru mera sällan förekommande
dubbelteckningar af s, Ä, l och andra bokstäfver. Vidare användes uti
allmänhet dubbel konsonant för att tillkännagifva den föregående
vokalens korthet och det är endast undantagsfall af vårdslös
skrifning, då efter en lång vokal konsonanten fördubblas (t. ex.
saach = sak). Den dubbla /-teckningen förekommer deremot
oupphörligt efter lång vokal (t. ex. Hj ff, shrijffua o. s. v.) och
kan, när den återgifves i tryck, verkligen gifva anledning till
det missförstånd att våra förfäder någonsin skulle ha uttalat
hafva, såsom man af teckningen haffua naturenligt borde sluta
sig till. Att det blott var en grafisk egenhet finner man vidare
deraf att det hafua t. ex., som så skrifves i en äldre urkund, i
en några decennier yngre afskrift af densamma tecknas haffua.
Det är ej antagligt att uttalet på den tiden skulle ha ändrat
sig; lika litet kan det antagas att man genom dubbelskrifningen
skulle ha velat utmärka ett skärpt /-ljud, ty det påföljande
’^-ljudet borde väl här ha upphäft den åsyftade verkan. Från
samma tid man har formerna skriffuelse, breff> haffua finnas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:04:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/histbib/5/0049.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free