Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
E. W. BERGMAN.
10
profvade erfarenhet vid handläggningen af offentliga ärenden och
derför uppmanade honom att qvarstanna, för att i sin egenskap
af rikskansler sköta kansligöromålen och särskildt de utländska
angelägenheterna. De la Gardie hvarken antog eller afslog
anbudet, utan hänsköt saken till konungens afgörande 1). Af
rådsprotokollen från denna tid ser man imellertid att han punktligt
deltagit i rådets sammanträden intill sin afresa i Juni.
Ännu fasthöll dock De la Gardie tanken att resa ned till
trupperna vid gränsen. Sålunda skrifver han till konungen d. 5
Maj: »Jag skall min resa nu påskynda och tänker den ingående
vecka, om Gud vill, anträda.»
Under tiden hade underhandlingar "pågått mellan Kamin ar
-Collegium och De la Gardie om anskaffande af nödiga medel
för manskapets underhåll. Då collegiet förklarade sig dertill
icke veta annat att anslå än anvisningar på rester från de redan
af kriget så betungade gränsprovinserna 2), så afgaf De la Gardie
På samma gång han härom skref till konungen (d. 1 Maj), afski ekade
han älven en skrifvelse till kanslirådet Höghusen, i hvilken bland annat
följande läses :
»Jag måste nu vid slutet ihågkomma något, som mig angår. Såsom rikets
råd för detta hafva temoignerat åstunda min närvarelse, så hafva de ock för
4 dagar sedan derom åter skrifvit till K. M. Detta sätter mig rätt i ett svårt
vilkor. På den ena sidan är jag skyldig mig att undergifva ali K. M:s vilja
och senatens begäran, på den andra står deremot att hvarken min helsa, mina
krafter, mina medel, min håg och enfin, allt det jag förmår, det tillåter.
Jagar nu så uttröttad, att hvarken animi eller corporis vires mera hos mig finnas
och dertill med kommer detta, som jag nödgas mig föreställa, att jag troligare
och tlitigare omöjligen kan tjena än jag gjort hafver i hela minoritetstiden och
allt sedan, det acta publica och alla ärliga män i cansliet ärligen bevittna
kunna, likväl hafver jag haft till tack hån, spott, fattigdom, förakt, förföljelse
till lif, ära och välfärd och detta är den endaste recompense jag njutit.
Jag-måste än denna timman veta, att när jag är i rådkammaren, så arbeta neder
under mig i den s. k. ständernas commission mina häftigaste ovänner allt till
mitt förderf; huru skulle då detta animera till att vidare tjena och åter
inträda in hoc ergastulnm? Jag aktar fuller litet commissionens observationer,
conscia mens recti befriar mig ifrån ali fruktan, men jag är dock en menniska
och alla menniskor arbeta för heder och välfärd, åtminstone att få vara säkra.
Jag beder alltså för Guds skull herr kanslirådet detta K. M. representera ville
och att jag ej annat åstundar härefter än lefva i en liten vrå privatus Deo et
milli. Min tid kan ej vara lång mer, men det råder jag att någon förståndig,
laborieux och väl intentionerad man må ju förr ju heller förordnas att föra
directionen, eljest sker K. M. och riket stor skada ... Så snart Kammaren
någorlunda presterar möjligheten, skall jag skynda min resa utföra, men utan
medel att resa är omöjligt och särdeles utan att veta, hvaraf folket skall
subsistera.»
2) Såsom bevis på till hvilken grad äfven de provinser, hvilka icke kunde
räknas till gränsprovinser, fingo vidkännas krigets följder, må exempelvis
anföras, att år 1677 voro i Westerbottens län (denna tid ännu omfattande både
Wester- och Norrbotten) 87 ödeshemman utan åboar samt öfver 300 hemman
utan någon manshjelp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
