Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65 gustaf ii adolfs deltagande i trettioåriga kriget. , 439
som han hemma hos sitt råd och sina ständer låtsades hysa
för kejsaren. Slutligen må anmärkas, att der ej fanns ett enda
ord om religionen.
Samtiden ansåg äfven, att Gustaf Adolf framstält vilkoren
i afsigt att framkalla ett afslag från den kejserliga sidan samt
derigenom få anledning att förklara krig1). Denna åsigt jäfvas
ej heller af de förhållningsordres konungen gaf Salvius,
hvilken såsom sekreterare åtföljde beskickningen. Der förutsågs
bland annat det fallet, »att de kejserlige straxt snöpligen och
ohöfligen skulle afslå hela kommissionen». I sådant fall skulle
Salvius »desto mera lägga sig i disputats med dem, på det han
må utpressa en sådan resolution, att H. M:t visst kan se, om
de vilja vara vänner eller fiender»2). Man har således allt skäl
att tro, det ett afslag ingalunda varit konungen ovälkommet.
Saken skulle imellertid utveckla sig på ett annat sätt.
När Salvius, som rest före de öfriga sändebuden, i början af
Februari kom till Langeland, sände han sekreteraren Leuhusen
förut till Lübeck för att efterhöra, om beskickningen skulle
blifva emottagen saint för sådant fall anhålla om lejd. Sedan
de kejserlige sändebuden härom inhemtat Wallensteins och
Tillys tankar, svarade de vägrande på den grund, att i
fredsunderhandlingen deltog blott kejsaren och ligan å ena sidan
samt konungen af Danmark å den andra. I sjelfva verket
hade ej ens de tyska riksständerna eller konungen af Spanien,
som äfven ville låta sig representera vid fredskongressen,
tilllåtits deltaga i densamma. I följd häraf nekades äfven
lejd-brefvet, hvarjemte rådet i Lübeck anmodades icke vidare
insläppa svenska sändebud. Salvius lät då Leuhusen förnya sin
begäran, hvarvid han med våld lär inträngt i de kejserlige
sändebudens hus. Men de senare föreburo brist på instruktion
och hänvisade svenske konungen omedelbart till kejsaren,
hvarjemte de lära antydt, att svenskarne skulle ej allenast aflägsna
sig från Lübeck, utan äfven från Tysklands område. Efter
tvenne ytterligare skrifvelser slutade underhandlingen (i Mars)
medelst »en skarp och hetsig skrifvelse» från Salvii sida3).
Pufendorf ansåg äfven nödvändigt att (s. 3.9) uppträda imot en sådan
mening.
2) Geijer III, s. 124.
3) Hurter II, s. 612, Chemnitz, s. 10.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
