Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
65
gustaf ii adolfs deltagande i trettioåriga kriget. ,
453
Men om man äfven blott af de militära företeelserna kan
sluta till, att ingen fara vid den tiden förefanns för Sverge, blir
detta i ännu högre grad fallet, om man tager i betraktande den
politiska ställningen i Tyskland.
Många hafva antagit, och många trodde äfven vid den
tiden, att kejsaren ville tillintetgöra Tysklands andliga och
verldsliga frihet, för att sedermera, stödd på den sålunda vunna
mag-ten, bilda en universalmonarki, hvarvid äfven Sverge icke skulle
blifva bortglömdt genom Sigismunds återinsättande på sina
fäders tron. Sednare tiders forskningar hafva dock visat, att dessa
sträfvanden blifvit i hög grad öfverdrifna, äfvensom att kejsaren,
om han någonsin fullföljt dem, likvisst snart hejdades på sin
bana. Men ännu qvarstår hos många den föreställningen att
detta förnämligast skedde genom Gustaf Adolfs uppträdande. I
hvad mån detta var fallet, torde framgå genom en öfverblick af
Tysklands inre tillstånd närmast före och efter den svenske
konungens landstigning.
Att kejsaren ville skaffa den katolska religionen
öfvervigten inom Tyskland, synes otvifvelaktigt. Men derifrån till den
protestantiska lärans fullständiga utrotande var dock ett stort
steg. Efter hvad numera blifvit utrönt, höll sig kejsaren vid
sitt syftemåls fullföljande strängt till ordalagen af fördraget i
Passau 1552 och religionsfreden i Augsburg 1555l). Enligt
desamma var han fullt öfvertygad, att alla riksomedelbara ständer
hade rättighet att tvinga undersåtarne inom sitt område till
antagande af den religion, som fursten eller öfverheten bekände,
eller ock till utvandring, äfvensom att alla andliga områden,
som af protestantiska ständer i strid mot det s. k. andliga
förbehållet efter nyssnämnda religionsfred blifvit reformerade och
gjorde verldslige, med rätta tillhörde den katolska kyrkan och
till henne borde återställas.
Hvad den första frågan beträffar, så måste medgifvas, att de
flesta samtida protestantiska furstar, i strid mot den religiösa
fördragsamhetens grundsats, i fullt mått begagnat sig af rättigheten
att bestämma religionen inom sitt land. Kejsar Ferdinand gjorde
detsamma inom sina arfländer, för så vidt han -ej derifrån
hindrades genom särskilda privilegier, såsom t. ex i Ungern, hvars adel
0 Hurter III s. 27 o. f., der en sakrik utredning af ämnet förekommer»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
