Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 om vitnesmâl och testamentsbekräftelse på död mans graf. 509
mans eller Kräklinge kyrkas laga åtkomst och således att vinna hemul
för det öresland jord, kyrkan förvärfvat genom Knuts i Wäsby
muntliga förordnande, ehuru i samband dermed äfven jordabytet fästats.
Att ett muntligt förordnande eller själagåfva, gifven på
dödsbädden, under vissa vilkor och förutsättningar kunde vinna laga kraft
genom fastemän och vitnen, framgår visserligen af stadganden härom
i de gamla lagarnes kyrkobalkar; men att här föreligger en alldeles
särskild form för ett sådant fastegifvande torde dock få anses ostridigt,
och denna gifver anledning att misstänka det hela ceremonien på
graf-backen varit ett försök bland många andra, som under medeltiden
gjordes, att till kyrkans förmån förstärka kraften af mer och mer
lossnande band. I regeln skulle stadfästelse å fastighetsöverlåtelse
lemnas i närvaro af säljaren eller gifvaren eller ock dennes
befullmägti-gade ombud, och öfverlåtelsen ske — som det heter i permebrefven
— »viva voce». Här kunde intetdera åstadkommas, och hvad var väl
då kraftigare än att i en tid, då vördnaden för de aflidnes sista vilja
och. den ännu ej förbleknade tron på deras förmåga, att äfven efter
döden hämnas på dem. som bröto deremot, egde full styrka, kalla
arfvingen till den dödes grift och der, sedan vitnen med ed fulltygat
det gjorda förordnandets verklighet, affordra honom detsammas
stadfästande med öfliga formtalieter.
Men om nu fastegifvandets förläggande till griftbacken kan
antagas hafva varit ett kyrkligt påfund vid den tid här ofvan angifvits,
så var det i allt fall endast ett upplifvande af ett äldre bruk. 1
Ostgöta Lagen Eghna Sahir x fl. heter det uttryckligen: »Nu bäri
ängin fäst a fötur dödhum, ok a ängin gango til högs at hemuld leta.
Ty hemule hvar sialwer sik.» Men det var just detta, som här skedde;
och hvad som således i Ostgötarnes lagbok, hvilken, i den form vi
hafva den, af Schlyter anses förskrifva sig från slutet af 13:de
århun-det, uttryckligen förbjudes clet hade uti Södermanland och Närike
eller Strengnäs biskopsdöme vunnit tillämpning, åtminstone under
perioden 1375—1405. Huruvida Östgötalagens förbud afsåg en
annorstädes fortlefvande sed kan ej sägas, men i permebrefven har den
åtminstone icke kunnat spåras före denna tid — ej ens i de nämnda
landsorterna. Jag har derföre ansett mig böra fästa forskares
uppmärksamhet härpå, då den stora betydelse, permebrefven ega för en
säker kunskap om förgångna tiders rättsförhållanden, icke kan nog
beaktas. I alla tider, och ej minst de äldre, har lagen varit ett,
seden ett annat.
G. EjurMou.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
