Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
kunna alltid skilja handlingar, som blott äro af historisk betydelse från
dein, som tillika hafva en språklig? Åtminstone hafva våra svenska
urkunder lika stor betydelse i det ena som andra hänseendet. Och om
vi i svenska urkundsamlingar nödgas upptaga handlingar på tyska,
holländska och franska t. ex., skola vi äfven normalisera dessa, som
i ännu högre grad än de svenska skifta i stafsättet och formen, och
der t. o. m. den i sina fäders gamla språk kunnige utländiugen ofta
ej skulle kunna uppställa någon regel? — Endast om det t. ex. vore
fråga om att trycka en gammal latinsk chrönika 1. d., från hvilken
språkforskningen ej kunde erhålla någonting nytt, der innehållet vore allt,
formen, språket en bisak, då kunde man ju med fullt fog endast
hålla sig till »kärnan», och behandla formen ganska sjelfständigt.
Yi vilja icke hafva sagt, att man med afseende på alla skrifter,
som tillhöra en äldre tid än vår egen, skulle behöfva vara bunden
att bokstaf för bokstaf återgifva dem. För skrifter från 1700-talet,
t. o. m. för 1600-talet kunna ju möjligen andra grunder böra
tillämpas än dem, som gälla för 1500-talet och medeltiden; kanske t. o.
m. för 1500-talets slut, som företer många abnormiteter i
handskrifterna, och väsendtligen i flera fall afviker från det äldre skrifsättet
under samma århundrade. För dessa tider kunna ju andra
förfarings-regler möjligen böra antagas än för en föregående tid. Så torde
bruket af u och w under 1600-talet vara jemförelsevis så stadgadt, att
der handskrifterna visa afvikelser, likväl dessa bokstäfver kunna
begagnas enligt nu vanligt språkbruk. Men frågan om hvilka regler som
böra iakttagas vid utgifvandet af handlingar från sistnämnda och det
derpå följande århundrade, kan ju anses såsom ännu öppen, och kan
förtjena att grundligt öfvervägas. Samma rättstafningsregler kunna
tydligen ej gälla för alla tider, utan måste rättas efter språkets utveckling.’
Likaså har väl en utgifvare något olika förpligtelser emot ett
original och en dålig afskrift, och en annan der skriften är tydlig och
utan egentliga fel, eller der uppenbara sådana begåtts, en bokstaf eller
ett ord tydligen blifvit uteglömdt, eller afskrifvaren tydligen läst orätt,
och rätta meningen ej är tvifvelaktig. I sådana fall må väl utgifvaren
göra nödiga rättelser, men^ sådana kunna ock ske genom att tillsätta
det felande eller det riktiga inom [], eller i noter förklara sina åtgärder.
Men så snart det ringaste tvifvel kan uppstå, så gör utgifvaren väl
klokast att låta det förmodade felet stå qvar, men med upplysning
om sin egen tolkning, för att ej begå misstag och kanske beröfva
språket ett ord, som måhända funnits, ehuru utgifvaren icke ännu
känner till det. Om t. ex. i en skrift står töras eller rettad, så skulle
måhända en utgifvare anse sig i dessa ord iinna fel och skrifva töras,
af rettad, och — han skulle misstaga sig, enär begge dessa former
hafva sitt fulla berättigande. »Toras» ej blott finnes i isländskan och
fornsvenskan, utan äfven i flera svenska dialekter, och »rettad» är just
den i äldre tider vanliga formen.
Huru många regler man än vill uppgöra, är dock säkert att för
hvarje urkundsutgifvare ofta inträffa fall, som ej kunna på förhand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
