Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
C. T. ODHNER. 10
4
Adolf i förbindelse med den nye konungen af Böhmen och
er-böd honom förbund, på vilkor att detta biträddes af hela den
evangeliska unionen; hade det nu kommit till en allmän
protestantisk aktion mot kejsaren och ligan, så hade Gustaf Adolf
velat lemna sitt bidrag dertill genom att ställa sitt förestående
krig med Polen i närmare samband med den stora striden i
Tyskland1). Men katolikernas hastiga seger i Böhmen
omintetgjorde dessa planer; Gustaf Adolf kunde nu endast indirekt
verka för den gemensamma saken, i det han allt mer stärkte
Sveriges politiska och militära ställning kring Östersjön.
Det är ur denna synpunkt man måste betrakta det polska
kriget, som återupplågade från 1621. Ser man det i dess stora
europeiska sammanhang, så finner man lätt, att hvad som dref
Gustaf Adolf till detta krig ingalunda var blott ett dynastiskt
eller personligt intresse, utan det var insigten deraf, att hans
förhållande till Polen stod i närmaste samband med hela den
europeiska situationen, att, om än for ögonblicket ingen fara
hotade från Polen, Sverige dock förr eller senare, när tillfället
blefve för Sigismund gynsamt, hade att bereda sig på ett
angrepp från det af Jesuiterna ledda och med Habsburgarne
förbundna Polen, och att det var klokare att förekomma än
förekommas. Dertill kom det i sann mening patriotiska intresset
att fullt betrygga den yngre Vasalinien på Sveriges tron —
dynastiens sak var härvidlag nationens sak — och ändtligen den
pligt, som ålåg Gustaf Adolf, att, sedan Sverige utan hans
försky lian skaffat sig besittningar på andra sidan Östersjön och
dermed tagit ett vigtigt steg till Östersjöväldet, fullt befästa hvad
han mottagit i arf från sina företrädare. Och hvad man än må
säga om det s. k. Östersjöväldet och de olyckor det bragt öfver
Sverige, säkert är, att det låg en stor patriotisk tanke till grund
derför — den nämligen att en stor stat eger en säkrare framtid
än en liten — och att om det blifvit med lika mycken
skicklighet försvaradt som förvärfvad^ det kunde ha burit varaktigare
frukter för vårt land, det kunde ha befriat oss från att
under Frihetstiden vara en lekboll för främmande makter, det kunde
ha befriat oss från denna känsla af osäkerhet och vanmakt, som
i vår tid hvilar så tryckande öfver alla små stater.
’) Härom se Hammarstrand, Förhandlingarne om Sveriges deltagande i
trettioåriga kriget, ss. 189 tf., 240 lf. *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
