Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641 JÖRG ENSEN : DEN NORDISKE KIRKES GRUNDLÆGGELSE.
XI
förf. följande tänkvärda ord: »På en tid, då den vildaste osedlighet
och laglöshet öfver allt herskade, var det nödvändigt att åtminstone
presterskapet erkände stränga lagar, derest icke kristendomens
upphöjda mål, att luttra lifvet och gifva allvar åt tankarne, skulle
alldeles förloras ur sigte, och derigenom sjelfva det religiösa lifvet utsättas
för den största fara. När man nu för tiden känner sig böjd att
påstå, att alldeles detsamma kunnat uppnås utan förbud mot presternas
äktenskap, så är det ju dock möjligt, att man härvid gör sig skyldig
till ett misstag, och att man gjorde rättast, om man icke litade på
sin egen mening, utan fastmer toge i betraktande, hvad den tidens
dugligaste och hederligaste män tänkte, efter den kännedom de hade
om sin samtid».
På två vägar nalkades kristendomen mot norden. Man känner
de talrika förbindelserna med Dorstad, hvilka gjort, att redan Ansgar
både i Slesvig och Birka fann många kristna, som anammat tron i
Dorstad, och på grund häraf kan man väl anse sig berättigad att med
förf. antaga, att äfven i andra nordiska köpingar kristna funnits. Från
Dorstad kom den förste missionären till norden; det var frisernas
biskop, Willibrord. Förf. uppvisar åtskilliga misstag i Sulims och N.
M. Petersens uppfattning af Alkuins berättelse om Willibrords besök
i Danmark. Namnet på den danske konungen, »Ongendus», synes icke
böra återgifvas med Högne eller Angantyr, utan med Yngvin. Alkuin
lemnar icke något stöd åt den åsigten, att flere samtida konungar då
skulle hafva funnits i Danmark; när han säger: reges scelestos Uli
habuere, så har han med illi afsett icke blott danskarne, utan äfven
friserne. Willibrord har verkligen grundlagt en dansk menighet.
Hans vistelse i Danmark bestämmes af förf. till något af åren mellan
696 och 719.
Men äfven genom det politiska förhållandet till det frankiska
kejsarhofvet kommo våra förfäder, såsom kändt är, i beröring med
kristenheten. Den historiska personlighet, som ligger till grund ior
den berömde sagofiguren Holger Danske, utgör ett vitnesbörd om
diplomatiska förbindelser redan på Karl den stores tid mellan norden och
Frankland. Omkring 30 år efter det Floiger omtalats, döpes den
nordiske höfdingen Halfdan vid Karls hof (807), och efter ytterligare 30
år omtalas Halfdans son Hemming såsom »mycket kristen». Och från
kejsar Ludvig den frommes högtbetrodde man, erkebiskop Ebo af
Rheims, utgår det andra biskopliga missionsföretaget till norden.
Samtidigt med Ebo (823) uppträda två frankiska grefvar som
kejsarens sändebud i Danmark. Till Ebos namn knyter sig minnet af den
förste nordiske konungens dop. När den år 826 döpte konung
Harald återvände till Danmark, följde såsom bekant Ansgar med honom.
Ät Ebo och Ansgar har förf. rest ett vackert äreminne i sitt andra
kapitel, som handlar om den frankiska missionen. Ebos karakter var
icke utan svåra skuggsidor, men för den skandinaviska norden har
han varit en af dess största välgörare. Eftertryckligt framhåller förf.
den stora betydelse, som denne mans kraft och lågande nitälskan haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
