Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
JÖRG ENSEN : DEN NORDISKE KIRKES GRUNDLÆGGELSE.
XI
kan icke betviflas, att ju öfver allt den nya läran hade öfvervigten och
gaf det offentliga lifvet sin prägel, äfven om den gamla tron ännu
hade många uppenbara och hemliga anhängare, hvilka måste utdö,
innan ett yngre slägte efter hand genom uppfostran och exemplets
magt kunde bildas till ett oblandadt kristet folk». Om förf:s läsning
af Jellingestenens inskrift är riktig: »Harald konung böd göra detta
minnesmärke efter Gorm sin fader och Thyra sin moder, den Harald,
som sig vann Danmark helt och Norge (att råda?) och (danafolket
att?) kristna», — så är denna inskrift ett ytterligare bevis för
riktigheten af denna uppfattning. Men den kyrkliga inflytelsen under kon.
Haralds tid stannade icke vid det danska rikets gränser, utan den
spåras mer eller mindre tydligt öfver hela norden. I Viken, säger
förf., tog den danske konungen omedelbart del i
kristendomssträfvan-dena; på andra punkter, nämligen i Sverige, der Odingar den äldre
verkade såsom missionär, finner man danske män arbeta för
omvändelseverket. Om Harald Blåtands verksamhet för Vikens omvändelse
hafva både Fagrskinna och Heimskringla att förtälja. Det starkaste
beviset för kyrkans i Viken danska ursprung finner förf. emellertid i
Borgarthingslagens kristenrätt. Medan nämligen de öfriga norske
lagarne stadga, allt i öfverensstämmelse med hvad konung Olaf och
biskop Grimkel påbjödo å Mostertinget, att biskop skall råda för
kyrkorna och sätta till prest hvem han vill, så innehåller deremot
Vik-verjarnes kristenrätt den bestämmelsen, att bönderna sjelfve må
tillsätta prest, hvilket öfverensstämmer med den i Danmark rådande
sedvänjan. Då nu detta är en grundbestämmelse, som står i strid med
den ofvannämda å Mostertinget satta lagen, hvilken gälde för hela
den norska kyrkan, så måste deraf slutas, att Viken icke ursprungligen
hört till dennas område. Sars har i sin Udsigt over den Norske
Hist. protesterat mot fö rf: s slutsats, men förf. har på ett bindande
sätt vederlagt protesten. Deremot synes det tvifvelsamt, huruvida
någon belysning af den svenska missionens tillstånd den tiden vinnes
genom den af förf. andragna omständigheten, att den ryske konung
Igors enka, Helga, år 959 skickar sändebud till kejsar Otto för att
hos honom anhålla om en biskop. Förf. tyckes nämligen antaga, att
bon fattat sitt beslut till följd af påverkningar från Sverige, och
söker ett stöd för sin åsigt i den omständigheten, att det var Adaldag
af Bremen, som invigde den till hedningabiskop bland ryssarne
utsedde klerken Libentins, oaktadt denne icke tillhörde hans stift och
icke heller invigningen egde rum i hans kyrka. Synnerlig vigt torde
icke böra tillmätas denna omständighet, då ju Libentius dog s. å.,
utan att hafva tillträdt sitt embete, och det blef erkebiskopen af
Mainz, som invigde hans efterträdare.
Sedan förf. erinrat om den möjligheten, att danska prester,
liksom^ sådana missionerade i Sverige, äfven kunna hafva medföljt Erik
Blodyxes söner till Norge, vänder han sig med stor styrka mot det
så ofta upprepade påståendet, att en engelsk mission skulle mycket
tidigt varit verksam i Norge. Engelska prester, säger han, kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
