Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
JÖRG ENSEN : DEN NORDISKE KIRKES GRUNDLÆGGELSE.
XI
af hans ord låge nära till hands, derest icke den omtalade
Sigtuna-myntningen vore till hinders.
Yi komma till andra bokens sista kapitel, som handlar om den
första »kristen dom» i norden, och som är efter vår uppfattning det
bästa i detta arbete. Svårligen torde man inom nordens
kyrkohistoriska litteratur kunna uppvisa något på en gång så intressant och så
instruktivt som denna teckning af den nyss grundlagda kyrkan i
norden.
Uttrycket »kristen dom» i vårt fornspråk hade icke fullt samma
betydelse, som det nu har. Det betydde icke blott den kristna
verlds-åsigten, bestämd af vissa historiska fakta, icke blott hvad vi kunna
kalla kristendomens lagar, Kristi och hans apostlars lärdomar eller de
af dem häfdade mosaiska lagbuden, icke heller den kanoniska rätten;
utan dermed förstods »den kristendom, som konung Olaf och biskop
Grimkel satte på Mostertinget», den lag som isländingarne antogo på
altinget efter lagsagomannen Thorgeirs förslag, de lagar som Harald
Blåtand och hans efterträdare genomförde i Danmark, Olof Skötkonung
och Anund i Sverige, d. ä. de kyrkliga sedvänjor, som fingo häfd,
olika på olika orter, allt efter folkens tycke och klerkernas myndighet.
Ty visserligen hafva olikheter funnits i forntidens samfunds- och
rättsförhållanden, lika visst som nordens natur är olikartad; hvarje bygd
har så till sägandes bildat en verld för sig, med sina egendomligheter
i tro och sedvänjor. Dock må man å andra sidan icke öfverskatta
betydelsen af dessa olikheter. Folkens medfödda karakter har alltid
visat sig starkare än den omgifvande naturen och de yttre vilkoren,
så vida icke dessa varit allt för stränga. När man fördjupat sig i
betraktelser öfver de stora motsatserna mellen de nordiska ländernas
naturförhållanden, har man dessutom förbisett en vigtig omständighet.
Öfver allt är det ju fruktbara dalar, breda strandtrakter, böljande
slätter och leende öar, hvilkas befolkning gått i spetsen för
utvecklingen, gifvit folken deras namn och samlat de spridda småbygderna.
Det historiska Norge är folket i Viken, Throndalagen, Hardanger;
det sammanfaller ingalunda med det geografiska begreppet, lika litet
som vi kunna mäta svensken efter småländingen eller danskarne efter
vendelbon och vestjutarne. Ur denna synpunkt är slägtskapen äfven
i yttre vilkor större, och den stående likheten midt i olikheten lättare
att förstå.
Ett par hufvudpunkter af detta intressanta kapitel må framhäfvas.
Förf. afhandlar till en början den mycket omtvistade frågan om
sock-narnes bildning, kyrkornas ursprung och deras inbördes rangskilnad.
I de norska lagarne omtalas flera olika slags kyrkor: i
Frostathings-lagen omtalas fylkeskyrkor, i Gulathingslagen dessutom fjerdings-,
åttings- och häradskyrkor, i Borgarthingslagen två fylkeskyrkor i hvart
fylke och dessutom häradskyrkor, i Upplanden slutligen tre
tredings-kyrkor i hvart fylke; öfver allt förekomma derjemte högendiskyrkor,
d. ä. beqvämlighetskyrkor, bygda på enskild mans gård och grund,
hvilka man således kan kalla gårdskyrkor. Man har hittils temligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
