Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
73
SVERIGE OCH PREUSSEN 1 701 —17 09.
187
fått sina anspråk på Elbing bekräftade, men staden förblef tills
vidare i svenskarnes händer och detta medgifvande var ett
försvinnande intet i förhållande till de vidtsväfvande
utvidgningsplanerna. Alstrad af det polska kriget och nära
förknippad med alla dess skiftningar, hade förbundsfrågan med
kriget omplanterats på tysk jord. De hvarandra korsande
delningsförslagen och försöken att vinna stöd för den nyvalde
hade utmynnat i en försäkran till den evangeliska religionens
förmån. Preussen hade ifrigt sökt Karls vänskap, men gått
miste om alla fördelarne däraf, då det ej förstått att i tid gifva
efter för hans ihärdiga förstånd. Nu stod intet vidare att
vinna; erkännandet var gjordt och därmed hade den trollformel,
hvarmed man hittills kunnat verka på Karl, gått förlorad.
I Polen var ställningen också en annan. Det var ej
längre konung August, ej häller Karl, än mindre Stanislaus,
som var dess egentlige herre. Tsaren hade begagnat tiden for
att där befästa sitt välde. Rensade ock Karl landet från hans
skaror i dag, så skulle de dock öfversvämma det i morgon.
Det var således en helt annan väg än den hittills följda,
Preussen för framtiden hade att gå, om det på den sidan ville vinna
något.
Till en början fortsattes emellertid underhandlingen i
Berlin med Leijonstedt och liten för att utvidga det slutna
förbundet till en trippelallians. Preussen önskade denna
sammanslutning för att inom riket ega ett stöd mot kejsaren; från dess
sida yrkades till och med en bestämmelse, att om den
österrikiska manstammen utdoge, man borde tillse, det
kejsarkronan öfverflyttades på ett evangeliskt hufvud. Hvarken Sverige
eller Hannover ville dock inlåta sig på ett så betänkligt
förslag. Preussen lemnade däremot en af Karl begärd garanti för
religionsfördraget med kejsaren1)
Dessa förhandlingar blefvo utan frukt. Det skulle snart
visa sig, att det nya förbundet mera var framkalladt af
Preussens behof att för tillfallet stå väl med deri segerrike svenske
konungen, som stod vid dess gränser, än af en upprigtig Önskan
att verka något för den evangeliska saken. Alt efter som
dånet af de svenska vapnen dog bort i öster, svalnade ifvern för
l) Leijonstedt till Palinqvist den 19 Oktober 1707.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
