En aprildag för många år sedan, på den tid då jag ännu undrade över livets
mening, gick jag in i en liten cigarrbutik vid en bakgata för att köpa en
cigarr. Jag valde ut en mörk och kantig El Zolo, stoppade den i mitt fodral,
betalade den och gjorde mig färdig att gå. Men i detsamma föll det mig in att
visa den unga flickan, som stod i butiken och hos vilken jag ofta brukade köpa
mina cigarrer, en liten handteckning i tusch, som jag tillfälligtvis hade
liggande i plånboken. Jag hade fått den av en ung konstnär och i mitt tycke
var den mycket vacker.
- Se här, sade jag och räckte henne den, vad tycker ni om den här?
Hon tog den i handen med nyfiket intresse och såg på den mycket länge och
mycket nära. Hon vände den på flera olika håll, och hennes ansikte fick ett
uttryck av ansträngd tankeverksamhet.
- Nå, vad betyder det? frågade hon till sist med ett vetgirigt ögonkast.
Jag blev en smula häpen. Den betyder ingenting särskilt, svarade jag. Det är
bara ett landskap. Det är mark och det där är himmel, och det där är en väg...
En vanlig väg...-
- Ja, det måtte jag väl se, fräste hon till i en tämligen ovänlig ton; men jag
ville veta vad det betyder.
Jag stod rådvill och förlägen; jag hade aldrig kommit att tänka på, att det
skulle betyda någonting. Men hennes föreställning stod icke att rubba; hon
hade nu en gång fått för sig att tavlan måste vara något slags "var är
katten?" Varför skulle jag annars ha visat henne den? Till sist satte hon upp
den mot fönsterrutan för att få den genomskinlig. Troligen hade man någon gång
visat henne ett slags egendomliga spelkort, som under vanlig belysning
föreställa ruter nia eller spader knekt, men som, då man håller upp dem mot
ljuset, föreställa något oanständigt.
Men hennes undersökning gav intet resultat. Hon lämnade igen handteckningen,
och jag beredde mig att gå. Då blev den stackars flickan med ens mycket röd
och bröt ut med gråten i halsen:
- Fy, det är riktigt illa av er att göra narr av mig så där. Jag vet mycket
väl att jag är en fattig flicka, som inte har haft råd att skaffa mig någon
vidare bildning; men därför behöver ni väl inte göra narr av mig. Kan ni inte
säga mig vad er tavla betyder?
Vad skulle jag svara? Jag skulle ha givit mycket för att kunna säga henne vad
den betydde; men det kunde jag icke, ty den betydde ju ingenting!
Ja, det är nu flera år sedan dess. Jag röker nu andra cigarrer och köper dem i
en annan bod, och jag undrar nu icke längre över livets mening; men det är
icke emedan jag tror mig ha funnit den.
