- Project Runeberg -  Historietter /

Author: Hjalmar Söderberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sann historia

Det är icke någon historia för allvarligt folk. Man blir varken klokare eller bättre av att läsa den, och den betyder ingenting särskilt. Dessutom är det så längesedan den passerade, så det kunde egentligen vara onödigt att berätta den; men den är åtminstone sann, och sanningen bör man alltid hålla i ära.

Min mormor säger, att den vintern var den kallaste hon någonsin varit med om, och det vill jag gärna tro; hon brukar aldrig fara med osanning, utom när det är nödvändigt. Vad det egentligen var för en vinter kan ju vara detsamma, det angår ingen, men den vintern var det emellertid. Ja, det var en alldeles förskräcklig vinter; min mormor hade en katt som brukade komma litet sent hem om kvällarna ibland, och så en natt blev han utestängd; på morgonen hade han fått sin näsa alldeles förfrusen, så att han fick gå och se litet försupen ut sedan under hela sin återstående livstid. Det var så mycket mera att beklaga, som han alltid hade varit en utmärkt nykter och städad katt; och jag får bekänna, att jag grät mina modiga tårar första gången min mormor berättade den historien för mig. Det kunde för övrigt också bero på att min mormor berättade allting på ett så livligt och rörande sätt.

Men tiden läker alla sår, och katten är död, och han har dessutom ingenting med min historia att göra.

Ja... Det var en gång ett plank. Det var visst i någon av de tarvligare stadsdelarna, på Söder eller Kungsholmen, eller kanske det var på det gamla Ladugårdslandet; här i Stockholm var det emellertid. Det var ett tämligen gammalt plank, och det hade i alla världens tider begagnats som en genväg mellan gatan och hökar Wålbergs trädgårdstäppa av en skara skrattande och gråtande och grälande barn; och på det sättet hade planket blivit bortskämt med liv och rörlighet och glatt sällskap. Nu hade det i hast blivit övergivet. Fattigt folk hade inte alltid pälsverk ens åt sig själva och ännu mindre åt barnen; därför stodo de nu bara i portgången en stund och stampade och fröso, och så gingo de in igen och satte sig i ett hörn att läsa i katekesen. Ja, det var nu bara de allra snällaste barnen; de andra kanske bundo en papperstuss i svansen på katten och läto honom springa runt, och det kan man för resten ha ganska roligt åt. Jag har själv gjort det många gånger, och dessutom är det ju också en förströelse för katten.

Men planket hade tråkigt. Jag är rädd för att det hade fallit framstupa av ledsnad, om det inte haft till granne och trätobroder en gammal tämligen murken påle, som i oljelampornas tid hade gjort tjänst som lyktstolpe. Oljelamporna voro också den enda form av upplysning han erkände; men planket var av olika mening, och så hade de strax någonting att diskutera, och det gjorde de också. Planket hade nämligen vad man i våra dagar skulle kalla en smula halvbildning. De små barnen hade ritat dess sidor fulla med sina namn och initialer och lite annat smått, som de själva hade hittat på; och så en dag hade en lärd man gått förbi med sin son och sagt, att skrivkonsten vore det viktigaste i hela upplysningen. Det var ungefär vad planket visste, och det hade ju inga skäl att hålla det hemligt. Men pålen blev inte svaret skyldig. Den hade förr i världen, under sin glansperiod, då den var en lyktstolpe, kastat sitt sken in genom fönstret till en ung man, som läste Rousseau, men inte hade råd att bränna ljus. Ibland läste han högt, och det var mycket möjligt att det var för pålen han läste, av tacksamhet; ja, naturligtvis var det för pålen, och det handlade isynnerhet om att mänskligheten dignade under civilisationens förbannelser. Och pålen hade sedan under många ensamma stunder tänkt över detta; civilisationens förbannelser. Man tänker så gott man kan här i världen; det gjorde till och med Pascal. Och pålen hade nu för sin del kommit till det resultatet, att med civilisationens förbannelser menades helt enkelt ingenting annat än för det första gatlyktorna och för det andra ett och annat äldre högfärdigt plank, som stod och inbillade sig att några dumma barnungars kråkfötter hade någonting med upplysningen att göra. Och vad nu själva upplysningen angick, så hade pålen nog sett ruttet trä lysa i mörkret, fast inte så klart som oljelampor naturligtvis, utan snarare som gaslyktor; men planket var ju målat, om det också var längesedan, så inte kunde det lysa inte, hur ruttet det än var!

Det var elakt sagt, mycket elakare än vad som behövdes; och så blev det töväder. Solen sken och snön droppade ned från taken, och av rännstenarna blevo forsande vårfloder, som med ungdomens kända förakt för allt gammalt och hävdvunnet röcko med sig både en del insnöade kräftskal och de jordiska kvarlevorna av en gammal braxenpanka, som låg och luktade illa. Ja, det var en riktig vår, och det började spira upp gräs mellan kullerstenarna; och utanför varje hus fanns det en liten farstutrapp, och på var trapp kom det fram en katt. På min mormors trappa låg hennes stackars försupna katt och slickade solsken och spann, och på grannens trappa låg den katten, som hade haft en papperstuss i svansen, och så vidare hela gatan utför. och i hökar Wålbergs trädgårdstäppa växte och spirade det; knopparna sprängdes och blevo till stora, gröna blad, och över det gamla planket lutade häggen sina grenar, tunga av snövit blom, och så var det sommar.

Ut ur en portgång vällde en ström av barnungar, somliga rena och somliga smutsiga; och över planket bar det av med fart inåt trädgården, och det gamla plankhjärtat svällde av förtjusning. Men efter dem kom hökarens Karl Johan, flåsande och pustande; han var mycket tjock, fast inte så tjock som hans pappa. han skulle också över och högg i så att det knakade i bräderna, och över kom han.

- Jag tycker mycket om barn, suckade planket, men Karl Johan är för tung; ja, han är alldeles för tung.


Det som nu kommer handlar delvis om en stadsfullmäktig; men det var inte någon av dem som vi ha nu för tiden, nej, det var en helt annan sort. Människorna voro förr i världen inte alls som nu, och stadsfullmäktige äro också människor, och man bör inte tala mera illa om dem än om andra, ty man vet vad man är, men man vet inte vad man kan bli. Jo, det kom två gamla herrar gående i backen, och den ena var en stadsfullmäktig. Han hade ibland sina vägar åt det hållet om kvällarna och hade alltid förargat sig åt den dåliga belysningen; det fanns ingen gaslykta i hela gränden. Men nu hade han ställt om att det skulle bli en lykta; och därför stannade han mitt framför pålen, petade på den med käppen både upptill och nedtill, och så sade han till den andra herrn, som var från gasverket: - Rutten är han, men står gör han ändå, så länge vår Herre vill, och sen ramlar han. Den tar vi och sätter gaslyktan på; jaha!

Det var en fin artighet, tänkte lyktstolpen, om den också kunde ha varit vackrare i formen. Och han kände i ett ögonblick halva sin världsåskådning vackla, nämligen den hälften, som handlar om gaslyktor (den som handlade om plank behöll han orubbad); han insåg nu klart, att gaslyktan endast var en mer utvecklad form av oljelampan, och han beslöt att följa med sin tid. Och det kom svarta karlar med hackor och spadar, och de grävde upp jorden och lade ner gasrör; så kommo andra och satte upp en lykta, å, vilken lykta! Och de fejade den och putsade den på alla kanter, och till sist kom en målare och strök över den gamla pålen med ljusgrön oljefärg.

Men det är inte alla som kunna bära lyckan. Det märktes snart att medgången började stiga den gamla pålen åt huvudet, isynnerhet nu sedan han så att säga hade fått ett slags huvud. - Lever du verkligen än ditt gamla struntplank? skrek han så mycket han orkade. Men vänta bara; nu får du nog se vad upplysning vill säga! Och för resten kan du gärna gå och lägga dig nu när som helst; jag är en gammal vän till dig, och jag vill uppriktigt säga dig, att det är tämligen smaklöst av dig att stå här och skräpa nu, när du inte längre passar till din omgivning. Du behöver inte bli ond, för jag menar bara väl.

Det var mycket illa sagt; det kan inte nekas; man vill nästan inte tro att det är sant. Men min mormor satt just vid sitt öppna fönster och läste i en stor postilla, som hon läser än i dag; och hon hörde vartenda ord. Och hon såg med egna ögon hur det gamla planket skälvde av förtrytelse; det är ju inte heller trevligt att på gamla dar bli så där offentligt förklarad överflödig. För resten var det onekligen tämligen fallfärdigt och det hade visst själv ingen högre önskan än att på anständigt sätt få skiljas hädan, och det fick det också; ja, det skedde till och med på ett ganska ståtligt sätt. Just då lykttändaren syntes uppe i backen, kände planket marken gunga under sig, och genom trädgårdstäppan kom hela flocken av barnungar rusande, klängde över planket och försvann i portgången mitt över gatan. Och efter dem kom den tjocka Karl Johan; han var nu mycket tjockare än förut, fast inte så tjock som hans pappa. Ja, nu skulle Karl Johan över planket; men planket ramlade framstupa rakt på lyktstolpen, och stolpen gick mitt av, och gaslyktan gick i tusen bitar.

Där lågo de nu, och så var det slut med dem. Karl Johan gick också sönder, men han skall senare ha blivit lagad. Och mycket folk strömmade till från alla håll, och bland dem var också min mormor och hennes katt. Till sist kom lykttändaren också: men som han var en fackman och det en med erfarenhet ändå, för han hade varit lykttändare i trettiosex och ett halvt år, så insåg han snart, att han inte kunde tända lyktan den kvällen, och det gjorde han inte heller.


Project Runeberg, Thu Dec 28 12:05:36 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/histrett/12.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free